söndag 2 december 2012

Kaos i huvudet / den perfekta mamman

Idag är det riktig kaos i mitt huvud. Att så många tankar kan få rum. Jag hinner knappt tänka klart en tanke innan nästa kommer farande. Det är allt från hur jag mår, ont i kroppen, hur blir det sen, får jag den hjälp jag behöver, vad kommer sägas på nästa läkarbesök, hur ska jag få iväg Stålmannen till läkaren (hostan), hur går det för Barna med jobb, 1:a handskontrakt, mår dom bra (eller är dom tysta för dom vet hur jag mår).
Inte nog med det, jag oroar mig  åt andra också. Varför gör dom inte si och varför gör dom så? Hur ska det gå för xx med xx?
Jag vet att inget blir bättre av att oroa sig, men jag kan inte sluta. Jag kan oroa mig för saker som kanske kommer ske om flera månader. Till och med år.

Det har ett namn GAD  Generaliserat ångestsyndrom

Det jag tänker och oroar mig för mest är Barna. Att jag inte är någon bra mamma just nu. Jag är väldigt dålig på att höra av mig till dom. Dom säger att dom förstår, men det hjälper inte när tankarna sätter igång.Jag oroar mig för allt när det gäller mina barn. Jag vet inte hur många tänk-om tankar jag haft genom åren. Jag har även haft tankar om vad som kunde ha hänt om en situation som gick bra tillslut.
Barna är unga vuxna nu och jag börjar förstå att jag (man) aldrig slutar oroa sig för sina barn. Men det skulle vara skönt om den dämpades någon gång.

Den perfekta mamman tror jag är en påhittad person, så det är inget jag strävar efter.

Däremot vill jag vara en mamma som är bra nog. Och första steget till det är att jag bör höra av mig mer, träffa dom oftare och att sluta oroa mig. Att jag tar reda på fakta istället för att fantisera ihop en hel historia som inte ens kanske kommer ske.
                                               

10 kommentarer:

  1. Det är nog en mammas lott i livet att alltid oroa sig för sina barn.
    Sv: Som sagt..säg till om jag ska skicka en vitlöksskalare till dig :)
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Mors,,Ja inta lätt när alla dessa tankar kommer,,jag vet inte hur man ska bära sig åt då..
    Själv så fort jag får funderingar om sonen och hans familj,,då ringer jag,det behöver inte bli långa samtal,,men varje gång känns det bra,dom bor 11 mil bort,men vi träffas 1-2 ggr i månaden..Haé Kram.

    SvaraRadera
  3. Det där känner jag igen. Jag kan oroa mig och tänka på saker som jag inte ens har någonting med att göra, ändå stressar jag upp mig och ja, kan inte sluta tänka och oroa mig. Ändå är det så onödigt, men det är inte lätt att sluta heller. Så kan förstå hur du har det.

    Hihi, badminton är verkligen super roligt, och perfekt träning. Det är i stort sett det enda sättet för mig att lyckas lura med mig sambon på träning och han behöver ju rör på sig så^^
    Men idag blir det annan träning för mig. Rätt skönt med egentid också:)

    Glad första advent (om man nu kan säga så haha)
    Kramar

    SvaraRadera
  4. Du oxå. Har så många vänner som har Fibro. Verkar som alla tänker och oroar sig.
    Jag har ett problem med att jag börjar göra en sak så påbörjar jag andra saker. Så här är alltid många projekt på gång.
    Hahaha jag hoppas att jag varit snäll så jag kan få en Ipad4.
    Kram och ha en fortsatt bra första advent.

    SvaraRadera
  5. Nej det är ju sant att man inte ska oroa sig i onödan,men jag håller verkligen med dig att det inte alltid så enkelt. Tror ingen är perfekt!KRAM

    SvaraRadera
  6. Det finns inga perfekta föräldrar. Punkt slut, men att vara älskad av en kärleksfull förälder kompenserar allt!
    Jag tror att du kanske skulle behöva någon att prata med, så kanske du får det lättare med dig själv. En kompis gjorde det och hon blev som en helt annan människa sedan. Hon går lite då och då till någon hon fick förtroende för och mår som en prinsessa för det mesta i alla fall! Kramar

    SvaraRadera
  7. Du ÄR bra nog vännen !! faktiskt den BÄSTA mamman i just din familj och det är allt som räknas :)
    KRAM

    SvaraRadera
  8. Nej men du, inte ska du ha dåligt samvete! Just nu tränar jag i stort sett varje dag, men denna veckan kommer det inte bli ett endaste pass:'( Sorgligt som tusan.

    Stor kram

    SvaraRadera
  9. Du, jag känner igen det där och känskan av att vara otillräcklig. Jag tror att jag börjar få lite, lite bättre tänk och börjar att ta in att barnen är vuxna nu att jag inte måste göra vissa saker men oron finns ju där ändå. Förr var jag tvungen att ta mig runt till alluhop under helgen, men numera är det inget måste, nu kan jag intikta mig på en sak och det blir ju pappa som har första prioritet och det fungerar...Fast tankarna går sina egna vägar och dem kan man ju inte stoppa...Kramiz

    SvaraRadera
  10. Hej o hå!
    Här vare idel bekanta.
    Säger bara som Siwan sjöng,mamma är lik sin mamma!
    Å du,jag är också sjuk.Fick en förkylning och känner inte smaken på kaffe.Dystert.
    Kram,Inger

    SvaraRadera