På väg ut från dimman / önskelistan / passa barnbarn

För två veckor sedan hade vi jul hemma. Det gick bra. Vi var åtta stycken och träffades i ca fyra timmar. Jag sov ett par timmar extra dagen efter och var lite seg på kvällen. Men annars gick det bra.

På julafton var vi nio stycken och träffades i 10 timmar. Jag blev helt slut efter julafton. Jag har sovit många fler timmar än jag brukar och jag är så utmattad när jag är vaken så jag somnar ibland efter ett par timmar. Men både idag och igår har jag piggnat till vid 23-tiden. Jag hoppas jag är på väg ut från dimman. Känner mig elak mot Stålmannen för att jag sover hela tiden. Är vaken på nätterna när han sover. Han säger att han förstår, att jag måste sova om jag är trött. Jag behöver det säger han. Puss vad snällt =)

Skillnaden är att på julafton var det en barnfamilj med. Nivån på ljudet blir högre och det är jättejobbigt för mig. Många som pratar samtidigt. Jag måste koncentrera mig väldigt mycket för att höra. Det går åt mycket energi till det och jag har inte orkat med mig själv eller hemmet och inte heller bloggat som jag vill.

Av det jag hade på önskelistan fick jag en telefon. Keno har vi haft 7 rätt av 10 så det ger 200 kronor om jag kommer ihåg rätt. Det är på rätt väg. Resten av önskelistan får komma efterhand. Men det får inte dröja för länge.

På nyår ska Stålmannen och jag passa vårt barnbarn. I fyra dagar. Hemmet måste städas innan vi hämtar honom. Vi är så fjantiga så vi har varit och handlat saker tills dess. En alldeles egen låda, en filt, en spade och sand ska han få. Kanske även någon leksak. Det är ju ett par dagar kvar innan han ska hämtas så mycket kan handlas innan dess. Vi tänkte göra det så mysigt och bra som möjligt så att han inte vill återvända hem. Stålmannen och jag har inte riktigt bestämt hur vi ska göra ännu. Ska vi kidnappa honom, säga att han rymt...
Det är ju världens sötaste katt som vi ska passa, klart vi vill ha honom för oss själva.

Nu har jag varit vaken i nio timmar och jag börjar känna mig seg. Dags att försöka få mig lite sömn. God natt för mig och god morgon till er.

Självförtroendet sviktar kraftigt, från botten till mitten

Mitt självförtroende går upp och ner som den värsta bergochdalbanan, men det går aldrig upp i topp. Det beror på hur jag mår och om någon sagt något till mig som jag tar åt mig för.

Om någon säger något elakt så blir jag så klart ledsen. Men jag "nöjer" mig inte med det. Jag börjar grubbla. Tänker på annat elakt som den personen sagt. Eller om det är någon annan som sagt något liknande. Oron och ångesten kommer. Varför sa XX så till mig? Och YY har också sagt så. Är det mig det är fel på? Nej, eller? Efter det kan det vara depressionens tur att komma över mig. Och då går jag ner ännu mer i varv kroppsligt, medan hjärnan fortsätter jobba på högvarv.

Säger någon något riktigt elakt som verkligen svider i hjärtat eller om dom inte tror på mig, behandlar mig nonchalant så kan bli apatisk. Då blockeras i stort sett hela hjärnan också. Jag bryr mig inte om något, jag är i min egen värld och reagerar knappt på tilltal. Jag brukar vara mycket trött då. Som tur är händer inte det så ofta att jag blir apatisk.

Man kan väl säga att det är en osäkerhet jag har om mig själv eftersom jag tillåter mig att reagera på det här sättet. Självkänslan finns sällan. Vissa märker det och trycker till lite extra. Andra bryr sig inte och kör på som en ångvält.

Jag menar inte att alla ska tassa på tå runt mig och inte våga säga något. Men dom kan ta det lugnt och säga saker och ting på ett snällt sätt. Lugnt och sansat. Precis som jag tycker att alla ska göra till varandra. Alltid. Ord kan göra stor skada.

 När jag gick i skolan så var jag aldrig mobbad eller tillhörde dom "tuffa". Men det fälldes kommentarer som sårade och sitter fortfarande i mitt undermedvetna. Dom kommentarerna gör val åt mig nu i livet.

Vad röd du är i ansiktet - Jag väljer ofta att vara tyst i stället för att säga min åsikt eftersom jag är rädd för att bli röd i ansiktet.

Har du gröt i halsen, vi hör inte vad du läser - Jag vill inte läsa högt ens för min familj. Jag tänker bara på att jag kommer snubbla på orden och självklart gör jag det även på dom lättaste orden. Ibland kan jag inte ens säga ett ord. Allt låser sig. Jag har vissa ord som jag inte vill använda och försöker hitta andra ord i stället. Jag vet hur jag ska uttala dom men det går inte.

Vad kräsen du är i maten, äter ni bara biff hemma - Jag vill helst inte äta på snabbmatsställen eller gå ut och fika. Det brukar vara så öppet så man syns från alla håll och kanter.

Hur kan du äta blodpudding, det är ju jätteäckligt - Hur ska ni ha det? Var jag inte kräsen nyss?

Starling är den enda som missat alla redovisningarna någonsin - Min skräck var att prata inför grupp. Och är så fortfarande. Tänk om lärarna lyssnat när jag bad om hjälp.

På jobbet har jag också fått höra kommentarer, fast dom har mest gjort mig ledsen eller nedtryckt.

Skicka inga mail, ingen fattar vad du menar - Dom andra säger att det är jättebra skrivet men jag hör bara den negativa rösten.

Det var ett onödigt jobb du gjorde, jag visste allt det där redan - Jag får beröm av dom andra, men den gnälliga personens röst är den som hörs.

Du får inte ta upp något på mötet om du inte tagit upp det med mig först - Måste mina åsikter bli godkända först, då kan jag lika bra vara tyst på alla möten.

På mötet med den andra avdelningen måste du vara tyst, lyssna och lär - Munkavel på. Fel person att säga det till. Om jag skulle få för mig att jag vill fråga något så måste jag ändå vara tyst.

Vad röd du är i ansiktet - Nähä, det märkte jag inte.....

Varför äter du sådan där mat - Till och med kommentarer från vuxna när jag åt LCHF mat.

Jag fattar inte hur man kan äta... (kommentar om min mat) - Låt min mat vara...          osv osv

Ser någon arg ut när dom pratar med mig så undrar jag varför dom är arg på mig. Om någon suckar så tror jag att det är för att dom är irriterade på mig.

Nu när jag bloggar kan jag vara nöjd med ett inlägg jag gjort men sen när jag ska gå in och skriva ett nytt så kan jag oroa mig för om någon läst mitt tidigare inlägg och gillar det eller ej, tänk om någon blivit arg för vad jag skrivit, tänk om det är arga kommentarer som väntar på mig.

Hittills har det aldrig hänt att någon skrivit något arg i en kommentar. Jag har fått beröm för vissa saker jag skrivit och mycket bra respons och många snälla kommentarer. Så oroskänslan för att kika in på kommentarerna existerar knappt. Skönt.

Men allt annat behöver jag jobba med och det lär ta lång tid och mycket hjälp behöver jag.

Men inte av en KBTare jag gick hos som sa att ingen människa är elak. Och jag sa att det finns det visst. Om man säger en sak som man vet att det kommer såra den personen man säger det till, då är man en elak människa. Jag har varit med om det från kusin, klasskompis och chef. Citatet nedan stämmer alltför väl.

”Om man vill bryta ned en människa så behöver man bara göra hennes arbete meningslöst.”

Fjodor Dostojevskij 

                                                   Hoppas ni får en mysig fjärde advent

                                                     Även en god dan före dopparedan

Julen är över / helt slut / måste blogga

Minijulen vi hade idag är över sedan ett par timmar tillbaks. Det var trevliga gäster, god mat, gott fika och nöjda julklappsöppnare. Alla var nöjda (sa dom i alla fall =)).

Men nu är jag helt slut, sov inte så många timmar (2,5) innan det var dags att gå upp igen. Städa klart, fixa det sista med maten och slå in julklapparna. Sen ringde ett par återbud. Snökaos. Dom ringde upp efter ett par minuter och sa att dom åkte tåg, det passade in. Toppen, då blev vi full styrka. Sen har det varit mycket prat och skratt under flera timmar och det tar på mina krafter (men det var det värt). Så jag sitter här i lite halvdvala.

Men jag kände att jag bara måste in och blogga. Vill inte börja hoppa över det får då vet jag att det är så lätt för mig att hoppa över en gång till och en gång till, sen får jag dåligt samvete mot mig själv. Att blogga borde ingå i rehab, det är som terapi tycker jag. Så jag kör en snabbis och trots sen timme så tar jag en sömntablett för säkerhets skull. Det har hänt för att jag piggnar till och blir vaken i flera timmar.

Nu hoppas jag på en god natts sömn. Jag hoppas ni sover gott och drömmer sött. God natt.

Jag behöver prata / prinsessa på divan

Jag behöver verkligen prata med någon, precis som några av er har föreslagit. Jag har trasslat in mig i mina egna tankar plus att jag hör allt som vården sagt till mig.  Ångest, oro och depression om vart annat. Huvudet är fullt. Överfullt.

Jag har gått hos beteendevetare, KBT, psykoterapeut och en till KBT;are och dom har jag pratat med enskilt.
Sen har jag gått i stressrehab, en annan stressrehab och avslappning. Alla dom var i grupp och dom som höll i det var KBT;are.
Dom som är i grupp är ett visst antal gånger och sen är det ingen mer kontakt. Dom enskilda samtalen har varit begränsade så där har jag inte heller känt att jag är klar när mina tider är slut.

Nu har jag tid hos psykoterapeut, remiss till Karema och till beteendevetare. Alla läkarna vet om att jag ska gå till olika. Hoppas det blir fler gånger och att det inte känns som personen följer kursboken till punkt och pricka. Känns så trist om det är massa pekpinnar. Ännu värre är dom som inte kan släppa loss alls. Om jag säger något så försvarar dom det jag inte gillar. Varför? Det mår jag inte bättre av.

 När jag har talat ut förut så har det varit i en sådan här fåtölj.

Inte det skönaste man kan sitta i. Jag som trodde man skulle få ligga ner och titta åt ett annat håll. Inte sitta mitt emot varandra med ögonkontakt och ett litet bord mellan fåtöljerna. På bordet är det en liten klocka så dom kan hålla tiden och ett paket med servetter till tårarna som kanske kommer.

Att blogga för mig är som en slags terapi. Jag får skriva av mig. Jag får vänliga, snälla och kloka ord och tips. Ni lever i verkligheten och det är äkta det ni skriver.

När jag bloggar av mig så ser det ut så här för mig.

Mycket bättre än fåtöljen. Jag är en prinsessa på en divan. Ingen som håller koll på tiden. Det är bara att blogga på. Behöver jag gråta lite så får jag uppsöka toaletten för lite papper.

Kramar till er från mig.

Tänkvärda ord / tack för allt stöd ni ger mig =D

Jag har fått iväg mailet till Dercum föreningen, känner mig mycket stolt över mig själv. Tänkte att jag ska lägga in några tänkvärda ord som det kanske är fler än jag som behöver. Jag vill också tacka för alla era snälla ord och hur ni peppar mig. Jag är så glad att jag började blogga igen.

Lite humor kan aldrig vara fel =D

                       
                                  All världens kramar till er!!!! Både nya och gamla bloggvänner <3

Ännu en vaken natt / fått mycket gjort här

Tredje natten på raken som jag inte kan somna. Det är ingen idé att gå och lägga sig för jag ligger bara och stirrar ut i mörkret då. Jag har gett upp för länge sedan. Jag tittar på tv, spelar spel på datorn eller som nu bloggar. Sover några timmar på morgonen.
Jag har testat sömntabletter och dom fungerade om jag tog dubbla, tog jag en tablett kunde jag vara uppe hela natten ändå. Tog jag dubbla var jag sov jag 10-13 timmar och var trött på dagen.
Jag har gått på sömnföreläsning.
Jag vet allt det där man ska göra och inte göra för att somna, men det hjälper inte.
Jag tror att jag inte klarar av att ändra mina sömnvanor själv.
Och att tänka så förstör för mig. Jag förstår att det är mina tankar jag bör ändra. Men jag är för svag för att klara det på egen hand så jag får leva med det verkar det som.

En sak som var positivt med det just inatt är att jag varit inne hos alla gamla bloggvänner som jag hittat och lämnat en kommentar. Tror jag lyckades få till kommentaren så dom ska länkas hit. Men vilket jobb det var att hitta vissa. Jag kan lägga till detektiv på mitt CV nu.

Några gamla bloggvänner som jag inte hittade är Fröken sparsmart (Fröken sparsmarts smarta spartips!), Myntdrottningen (Bloggerinnan), Vicke, Shibby, Tuta och Twiggy. Dom fyra sista har jag inga bloggnamn på. Är det någon där ute som vet om dom bloggar fortfarande?

Hjälp, jag förstår inte vad jag ska göra

Jag har nu upptäckt att jag kan lika lite om datorer som sist jag blogga. Inte blir det bättre av att jag inte använde Blogger då. Jag lyckas inte få iväg kommentarer som jag vill. Trodde jag gjorde rätt men när jag tryckte på mitt namn när jag skulle kolla om jag lyckats så kom jag till en helt annan blogg. Inte riktigt meningen. Eller också blir det till Google, jag vill ju att ni ska komma till min blogg.
Försöker lägga till bloggar i min blogglista men fattar inte alls hur jag ska göra.
Och var ser jag alla bloggar? Dom senaste. Dom mest lästa osv.

Jag tar tillbaks att jag kan lika lite om datorer som sist. Jag kan mindre.

Letar efter mina gamla bloggvänner

Jag har bloggat förr. Under olika namn och olika bloggar. Jag hade många fina vänner som jag har saknat. Dom stöttade mig när jag hade det svårt. Många värmande ord. Dom var med mig under mina stressperioder, mina depressionsperioder, kampen mot mina kilon med mera.

Jag har ibland kikat in på deras sidor och läst lite. Tyvärr kommer jag inte ihåg alla, men jag hittade en lapp häromdagen där jag har skrivit upp mångas namn. Ska bli kul att se hur många som fortfarande håller på.

Här är några av mina gamla bloggvänner;
Pusselbiten, Weiken, Fröken M, Vicke, Ellis, Erie, Tweety, Syren, Kaffehörnan, Ninja, Min myshörna, A, Elin Markusson, Shibby, Nett, Kin@, Twiggy, Fenixmona, Farfar Hebbe och några till jag inte kommer ihåg namnen på just nu.

Jag hoppas på återseende med mina gamla vänner och jag ser också fram emot att få fler nya vänner här.

Och att komma igång med bloggandet igen känns så skönt, jag har skrivit så många blogginlägg i huvudet under dom här åren jag inte bloggat.

Kramar från Starling =)