fredag 18 januari 2013

Hemlös kan inte äga telefon / Inför hemlös-id eller vad...

Från Laila Bagges blogg:
Gissa om jag tappar hakan när den "hemlösa" mannen tar fram en mobiltelefon som ringer och svarar i den!!! Vem fan har råd med en mobiltelefon om man är hemlös och sitter i och tigger på gatan??? Om man har råd att ha en mobiltelefon så känns det inte direkt trovärdigt att sitta med knäppta händer och be om pengar på sina bara knän med en skylt där det står hemlös! Och vem var den andra personen som han pratade med? Uppenbarligen så hade den personen också en telefon, det verkar vara ganska välbärgade "hemlösa" som vi har här i Sverige...


Det är ju inte klokt det hon skriver. Hur kan man skriva något så dumt/elakt? Vad kostar en mobil? Ett par hundra. Han kan även ha fått den. Uppenbarligen hade den andra personen också en telefon. Oj, smart uttänkt...Men hur vet hon vem den andra personen är? Eller känner en "hemlös" bara andra "hemlösa". Och om vi nu hade ganska välbärgade "hemlösa" i Sverige så vad vore det för fel med det? Då skulle dom ha lite valmöjligheter i alla fall.
En annan tanke. Reagerar du på alla barn som sitter med  sina iphones och leker? Dom har ju antagligen fått den av någon precis som den hemlösa kan ha fått sin mobil av någon.


Hon skriver att hon spände ögonen i mannen som var "hemlös" och när hans blick mötte min så gömde han telefonen på en sekund. Ursäkta, men det tror jag är skitsnack.

Sen skriver hon om hur hon hjälpte en hemlös man med trasiga skor i USA. Hon sprang efter honom för att fråga om skostorlek. Sen gick hon och köpte ett par nya skor till honom. När mannen fick dom så sken han upp som en sol, tog på sig skorna tackade och gick. En präst gick fram till Laila och sa att det var ganska meningslöst att ge mannen nya skor för chansen att någon skulle sno dom när han sov var stor. Då blev hon chockad över att en präst sa så. Hon svara med att hon inte kan strunta i att hjälpa någon bara för att någon kanske snor skorna.


Ett par skor är väl dyrare än en billig mobil? Och tänker dom i USA som Laila så... "Vem fan har råd med ett par nya skor om man är "hemlös" och sitter och tigger på gatan"

Inlägget avslutas så här:
Med detta i minne så blir jag förbannad när jag ser människor som jag gjorde idag....man blir misstänksam och rädd för att hjälpa fel "hemlösa" och den känslan gillar inte jag!!! Grrr...

Ge pengarna till Situation Stockholm, Tidningen Fokus, Statsmissionen, Frälsningarmen eller någon av alla andra som hjälper dom hemlösa så slipper du vara misstänksam och rädd.

Eller vi kanske ska införa hemlös-id. Ungefär som yrkesarbetare ska kunna visa upp id-kort vad dom har licens på vad för jobb dom får utföra. Då vet du också vem du ger pengarna till.

Att hon sen ber om ursäkt ger jag inte så mycket för. En ursäkt efter dom flesta reagerat så starkt känns inte äkta.

Det här är väldigt skrämmande också. Aftonbladet borde mer än skämmas. Otroligt lågt.


 Och ni som röstat att ni håller med. Skäms ni med. Finns ingen humor alls i detta.


Vilken fin värld vi skulle leva i om vi alla var medmänniskor.

Det var väldigt skönt att skriva av sig det här. Känner mig lite lugnare nu. Kram till alla i hela världen.

onsdag 16 januari 2013

Shoppat / Eifelltornet / GammelBruce / Mot humöret

Ofta när jag vill köpa ett klädesplagg så blir jag besviken för att jag antingen inte hittar något som jag vill ha eller så passar det inte. Men något som alltid går att köpa är böcker och örhängen. Dom här blev det idag.


När Barn1 var i Paris så köpte Barn1 en nyckelring med ett litet Eifelltorn. Den har fått en hedersplats i sovrummet. Jag har tagit flera bilder men lyckades inte ta en bra där man ser hur rosa tornet är. Det är metalic ceriserosa.


Ama har Bruce och jag har GammelBruce. Han är så gammal så han har inga accessoarer. Det är för ungdomar. Han  är riktigt ståtlig trots sitt hängande horn.


Så här skrev min läkare på etiketten på min medicin. Humor =D


Nu har jag kommit igång lite med fotograferingen. Mer ska det bli. Ha en underbar onsdag.


måndag 14 januari 2013

Sömn med råge / Gör du som mamma gjorde?

Jag har ju berättat här om mina sömnproblem som nästan tar knäcken på mig ibland. Men i förra veckan då fick jag sova. Jag sov dag som natt. Kunde vara vaken i några timmar för att sen somna om. Tror jag aldrig sovit så mycket. Det var skönt. Värst var nog i fredags när jag sa till Syskon1 att jag skulle sova i ett par timmar innan Mannen kom hem. Klockan var då 14.00 och jag hade varit vaken i ca fem timmar efter att ha sovit hela natten. Jag vaknade 03.00 på natten. 13 timmar senare!!! Såg lite på tv och somnade om efter några timmar. Jag är nog en katt trots allt.


Så eftersom det hjälpte att berätta om mina sömnproblem här så tänkte jag nu berätta om att jag skulle vilja ha så pass mycket pengar så jag kan sponsra Barn1 med insatts till lägenhet...

Brukar ni göra som er mamma eller pappa gör/gjorde? Jag har till exempel i massvis med år försökt vika och rulla ihop lakanen som min mamma (och mormor) gör (gjorde) men har aldrig fått till det. Men ändå fortsatte jag. Nu har jag börjat vika dom på mitt sätt. Så mycket enklare och finare det blev på en gång.

Jag läste det här i en tidning för massvis med år sedan. En insändare som jag inte vet om den är sann eller ej.
En tjej var hos sin kompis som skulle göra ordning en stek till middagen. Innan hon satte in steken i ugnen så skar hon av båda ändarna på steken. Tjejen frågade varför. Kompisen visste inte, hon sa att hennes mamma gjorde så. Hon ringde mamman som sa att mormor gjorde så. Kompisen ringde mormorn som sa att hon skar av kanterna för att steken skulle få rum i pannan.

Lite så kanske vi är. Att vi gör saker för att vi är uppvuxna med det. Vi reflekterar inte över vad vi gör utan bara gör det. Har ni någon något som ni gör?


torsdag 10 januari 2013

Hemsk läkare / Underbar läkare / Konstiga dagar

Min husläkare tänker inte ta över min sjukskrivning. HL tycker att dom jag går hos i rehab kan ta hand om den. Jag och dom på rehab har sagt till HL att dom ej sjukskriver. Efter det samtalet blev jag väldigt ledsen och grät mycket. Det är inte första gången HL säger så.
Hemsk läkare.

Jag har varit hos reumatolog för att utreda om jag har mb dercum. Som tur är har jag inte det. Men eventuellt en början på det. Inte heller artros. Däremot fick jag mycket information om fibromyalgi. Jag fick tips om en smärtläkare som är expert på fibro. Jag rekommenderades att ta kontakt med fibrogrupp. Jag ska inte träna på motionscykel eller styrketräning. Ingen ska känna och klämma på mig. Däremot ska vattengymnastik vara bra för mig. R var en helt underbar människa. Så otroligt snäll. Förklarade bra. R gjorde mig så glad.
Underbar läkare.


Har även pratat med jobbet, F-kassan, bett en vän om hjälp att ta reda på en husläkare som en vän till henne går hos (svaret blev nej...). Fått höra två hemska saker som inte är direkt mot mig, men känner av det i alla fall.

Äntligen har jag bestämt mig för att byta husläkare. Jag måste ringa om det. Ringa sjukgymnast om vattenjympa. Ringa sjuksköterskorna och fråga hur det går med mina remisser (är dom ens skickade), beställa tid för blodtrycksmätning. Hade en aning för högt 148/96. Puls 86.

Men dom här dagarna har varit väldigt konstiga. Min sinnesstämning och kroppen. Har aldrig känt så här. Reumatologen tog lite försiktigt i mig. Kände inget speciellt då men efter ett par sekunder gjorde det ont på vissa ställen. Ungefär så har min sinnesstämning känts. Som att någon tagit på mina tankar och sen har det gjort ont. Kroppen har ömmat mest hela tiden. Jag har sovit mycket, i omgångar. Men ändå varit trött hela tiden. Orkeslös. Energilös. Jag har varit glad men deppig samtidigt.När jag sov vaknade jag många gånger av att det gjorde så ont i höfterna och ryggslutet.
Konstiga dagar.


MEN jag har köpt garn till hjärtekatt, laddat batterierna till kamerorna, läst ut min bok och lagt pussel (på datorn iofs). Jag har kollat upp fibromyalgiförening som låter mycket intressant, ska fortsätta att läsa om det. Nu tittar jag på ny serie på tv;n och har ljus tända.


måndag 7 januari 2013

Vill sova / Skaffa mig en hobby / Kattallergi???

Jag är så less på att inte ha en normal sömn. Det växlar hela tiden, det är i korta eller långa perioder. Sover många timmar / sover få timmar / kan inte somna / vaknar på natten och ligger vaken i flera timmar / är som död på morgonen och orkar inte gå upp... Hur jag än sover så är jag alltid trött. Har snart haft det så här i tio år.

I början så oroade jag mig för att jag inte fick all sömn jag behövde men tillslut struntade jag i det eftersom jag ändå inte kunde göra något åt saken. Det var som det var. Men nu är det riktigt jobbigt. Jag sover inte alls på natten. Det går inte att somna, jag kan ligga i ett par timmar utan att ens känna tillräcklig trötthet för att somna, så för det mesta går jag inte ens och lägger mig.

Det blir värre och värre. För några veckor sedan somnade jag mellan 5-7 på morgonen. Men nu är det mellan 9-12 på förmiddagen. Fortsätter jag så här så kommer jag kanske sova på nätterna om några veckor ;-). Men om det fortsätter rulla på så här är jag snart tillbaks till fel sovtider ändå.

I morgon ska jag gå upp kl 09.00. Innan jag brukar somna alltså. Jag ska vara borta 13.00 och vara där i en timme. Sen ska jag ta mig hem. Jag måste ju säga att jag oroar mig lite för hur det ska gå.

Det är helt värdelöst att sova under dagtid. När jag vaknar tar det ett par timmar innan jag blir människa igen. Sen kvicknar jag till och är ganska så vaken. Ska jag bort under dagen är det hemskt. Jag blir så seg i tanken. Jag hänger inte med så bra när folk pratar. Är inte så uppmärksam heller. Reagerar långsamt. Och gäspar och gäspar och gäspar. Många som har kommenterat det genom åren.

Jag har tagit upp mina sömnproblem med ALLA jag träffat inom vården i flera års tid. Men det ända som skett är att jag fick sömntabletter av en läkare (biverkning dåsighet i flera timmar efter man vaknat) och sen har alla andra sagt i stort sett samma ord. Du måste sova, du får inte sova på dagen, sömnen är viktigt. Som om jag inte  redan visste det. Det är ju därför jag tar upp det med dom. En läkare sträckte sig så långt att jag fick höra att det finns ingen sjukdom som heter trötthet. Vad spelar det för roll? Jag är trött vare sig det finns en sjukdom eller inte.


Jag har länge tänkt att jag bör skaffa mig en hobby/aktivera hjärnan. Jag läser, kollar på tv och bloggar som jag verkligen gillar att göra. Korsord löser jag ibland. Många i vården tycker jag ska träna träna träna och då kommer allt lösa sig. Men det tror inte jag. Jag måste väl ha lite livslust först innan jag kan tycka att det är kul att röra på mig lite (promenad). Tror det är bra med hobbys då.

Men jag tänkte mer att jag ska börja virka igen. Det var längesedan. Sist försökte jag mig på att virka en grytlapp som blev bredare och bredare. Tillslut gav jag upp och har inte rört en virknål sedan dess. Jag fick ont i mina händer av greppen. Men nu har jag tänkt att jag ska köpa garn och virka en hjärtekatt. Hoppas det fungerar med händerna. Jag ska inte ge upp så lätt.


Sen älskar jag att ta kort och har alltid gjort. Har både system- och digital kamera och en bra i telefonen också. Men jag tar nästan aldrig kort. Anledning till promenad...

Jag har bilder på datorn som ligger på massa olika ställen, det är kort från massvis med år och det är flera personer som tagit dom korten. Där skulle jag kunna lägga mycket tid på för att få ordning.

Men det är ju det där med att ta sig i kragen...


Jag är ledsen. I går när jag satt i soffan så tog jag filten katten legat på (hade skakat av den ute). Efter en liten stund började det klia lite på armarna och i näsan. Kan det vara allergi??? Varför känner jag det några dagar efter i sådana fall. Jättekonstigt tycker jag. Jag vill verkligen inte vara allergisk =(

Vi vill ju verkligen köpa en liten katt. Den här katten vi lånade fällde nästan inget hår. Det var bara några strån på filten. Men det kanske är något annat man är allergisk mot. Om jag har katt och borstar den varje dag, kan det hjälpa....


söndag 6 januari 2013

Kloka ord från barn i USA / Fler kloka ord

Barn är så mycket klokare än oss vuxna ibland. Tänk om det här barnets vädjan till Tomten togs på allvar i USA. Ja, i hela världen så klart.

Här kommer fler kloka ord. Jag borde upprepa dom här orden till mig själv flera gånger per dag.










 Ha en underbar söndag var du än befinner dig i världen!


lördag 5 januari 2013

Inga bråk mellan föräldrar ger "fega" barn?

För många år sedan så berättade en mamma för mig att hon hade fått rådet att hon och hennes man skulle "låtsas"bråka inför barnen. Det var pga att deras dotter var så osäker när någon höjde rösten. Dottern tyckte inte om det eller när någon var arg. Ibland började dottern gråta när det hände. Jag tyckte precis som mamman att det var korkat att man ska låtsas bråka inför barnen. Att man skulle bli tryggare av att vara lite van vid bråk när man sen blev utsatt för höjd röst eller arg röst utanför hemmet.

Men nu när jag lärt känna mig själv lite bättre (när jag gått hos psykoterapeut) så undrar jag om det  kanske finns lite sanning i det i alla fall. Psykoterapeuten frågade om uppväxten och hur jag hade det som barn. Med föräldrar, syskon och mor-och farföräldrar.


Allt har varit bra. Alla var/är snälla. Mina föräldrar har aldrig bråkat. Inga höjda röster. Likadant med mor- och farföräldrar. Jag frågade till och med min mamma för några månader sedan om dom aldrig bråkat (jag tänkte att jag kanske förträngt något), svaret var nej. Det enda som är negativt är alla barn i skolan som klagade på matvanor, rodnad och annat. Men det var inget bråk där heller.


Då kommer jag på vad den här mamman sa till mig för många år sedan och undrar om jag hade varit annorlunda om mina föräldrar hade "låtsas"bråkat inför oss syskon.

Jag tycker inte om människor som är arga. Om någon skriker vill jag gå därifrån. Om någon höjer rösten åt ett barn vill jag gråta för barnets skull. Om några skriker otrevliga ord till varandra vrids mitt hjärta ihop. Om någon ser arg ut eller låter arg vill jag ta omvägar. Om någon skäller på en annan människa gör det ont i hjärtat. Osv.


På väg ut från ett evenemang såg jag en kille bli sparkad i ansiktet, han flög upp i luften och ljudet som lät när han landade på ryggen på asfalten var hemsk. Mörk och dov. Jag kan fortfarande höra och se det fast det säkert är 30 år sedan. Då gick mitt hjärta sönder.


Polisen tog killen som sparkade, vi var jättemånga som såg händelsen. Killen som blev sparkad låg i koma.

Även om det händer på tv reagerar jag starkt. Idag såg jag filmen "Himlen är oskyldigt blå". När pappan är elak när han druckit, när han skriker massa onda ord... Jag blir helt tom inuti. Huvudvärk. Det gör så ont att se. Även om det är film. För jag vet att det finns många som lever ett sådant liv på riktigt.

Om jag tittar på t ex Top Model, Masterchef eller Top Chef hejar jag oftast på den svagaste. Den dom andra är elak mot.

Jag tycker inte om när människor och djur blir orätt behandlade. Jag skulle vilja hjälpa alla. Jag har gråtit många tårar för andra människor som jag tycker blivit orätt behandlade. Även fällt tårar när jag tycker synd om mig själv.


Jag är väldigt mesig. Jag ställer mig inte upp och säger ifrån. I en diskussion som blir lite hetsig kan jag säga "visst vi säger så",Jag väljer att vara tyst om jag vet att den andra personen kommer bli arg/sur om jag säger en sak. Jag vill/orkar verkligen inte att någon ska vara arg mot mig.

Frågan jag aldrig kommer få besvarad är om jag hade orkat/vågat säga ifrån till någon som är arg/tjafsar/skriker/säger onda ord/klagar/gnäller/bråkar/slår/ser ner på andra människor om mina föräldrar hade "låtsas"bråkat när jag var barn? Hade jag varit stark då? Hade jag vågat/orkat då?

Nää, jag tror inte det. Hur som helst vill jag inte ändra på något i min uppväxt. Den var kanon på alla sätt och vis. Kärlek. Jag var omgiven av skyddsänglar tror jag.


Ps, Stålmannen och jag har pratat kattnamn idag. Vi är inte riktigt eniga. Han föreslår massa människonamn och jag vill hellre ha vad som helst utom männiksonamn, fast några lät bra som kom upp. Fortsättning följer på den diskussionen. Sen har vi kikat på katter på nätet. Jag hittade två riktigt söta som jag skulle vilja ha direkt.



Sen kan jag tänka mig dom här också =)



Får kika vidare på levande katter senare.

fredag 4 januari 2013

Älskade (bus)katt / är jag en katt?

Vi var kattvakt i fyra dagar till en helt underbar katt. Jag är inte så van vid katter, har alltid trott jag har varit en hundmänniska, men är nu övertygad om att jag är kattmänniska. Jag tror att jag är en katt innerst inne och det har alltid Stålmannen sagt till mig att jag är.

Jag älskar värme, att ligga och slappa i solen är underbart. Att slappa överhuvudtaget är skönt tycker jag. Jag har mycket svårt att låtsas att jag gillar någon, jag går hellre min väg. MEN jag hatar råttor och allt som liknar dom.


Nu kanske alla katter är som katten vi passade, jag har inte en aning. Men jag bara måste skriva lite saker som hände.

När Stålmannen var in för att sätta på sig linser eller borsta tänder så var katten med in och passade på att kissa.
När katten varit på lådan så skrapades det väldigt länge. Säkert fem minuter om inte mer. Jag kom ner en gång när katten varit på lådan, den slog/drog med tassarna mot kanten.
När vi fixade i kattlådan skulle katten vara med. Helst sitta i för att ha plats på första parket. Katten slog med tassarna mot kanten då med.
Åt bara om vi var i köket.
Sov vid Stålmannens sida första natten. Dom andra nätterna gav katten upp och gick ner och la sig i soffan där. Katten tyckte vi gick och la oss för sent.
Hoppade upp mot låret och satte tassarna emot för att sen springa iväg för att busa.
Klöste i mattan och när vi sa ifrån fortsatte katten. När vi reste oss så hoppa den iväg till nästa och klöste, då ville katten leka.
När katten var på värsta bushumöret så var den överallt. Upp och ner för soffor, fram och tillbaks över golven. Och sen stanna upp för att klösa lite...
När katten kom upp för trappan kika den fram och när jag sa kom då katten så hoppa katten upp i soffan.
Klappade jag på soffan (när katten låg på golvet) och sa kom, hoppade den upp i soffan.
Katten kom med sitt gosedjur till Stålmannen och Stålmannen slängde iväg det. Katten hämta och kom tillbaks med det för att få det kastat igen.
Så fort vi öppnade en dörr var katten där inne.
Om vi duschat så var katten i duschhörnan när vi var klara, och i handfatet och i badkaret. Försökte ta sig in i diskmaskin och kylskåpet. Men där gick gränsen tyckte vi.
Gick överallt. Vi fick ta bort en del ljusstakar som vi är rädda om. Över tangentbordet, över ipaden, där det inte ens fanns plats kom katten fram.
När vi åkte bil så öppnade jag lite på kattens "res"väska. Katten kika upp direkt, ner med huvudet, upp med det igen. Tillslut var halva katten utanför väskan. När katten gjorde så öppnades dragkedjan mer och mer för varje gång katten kollade upp. Smart.
När jag skulle fota katten så spexades det. Katten la sig i massa olika poser i trappan. Hängde halvvägs mellan trappstegen, kikade bara fram lite grann eller kika fram med hela huvudet.Eller började leka med leksakerna. Katten trodde väl att det var min leksak.
Katten busade mest med Stålmannen och med mig gosades det mest. Som att katten förstod att jag har ont och inte kunde leka lika mycket som Stålmannen. 
Katten är mycket sällskaplig och social.
Jag tycker katten är lite som en hund. Kanske är därför jag är så kär i den.


Bästa stunden var när jag satt uppe en natt och bloggade. Katten hade kommit upp för trappan utan att jag hört det. Jag kikade mot trappan och där stod katten. Jag klappade bredvid mig och la ut filten så vi kunde dela på den och sa kom då katten. Katten hoppade upp och la sig. Jag hade varit smart och lagt filten på vänster sida så jag kunde köra med pekfingervalsen med höger och fortsätta att blogga. Trodde jag ja. Katten låg och intensiv stirrade mig i ögonen. Gick inte att göra annat än att titta tillbaks och klappa med båda händerna. Så fort jag tittade bort mot tv;n så kikade katten på mig. Katten blängde lite mot tv;n och katten har ju rätt. Man ska inte titta på tv på natten. Jag stängde av tv;n och la mig ner bredvid katten och klappade och klappade. Katten somna men jag var vaken. Vi låg säkert så i två timmar. Mycket rogivande. Bra för kropp och själ.

På eftermiddagen låg jag och läste i soffan, katten hoppade upp bredvid mig. Jag la bort boken och börja klappa katten men jag somnade rätt så fort. Stålmannen sa att det var så gulligt när katten la sitt huvud på min arm och somna sen. Så sov vi i två timmar.


Jag och Stålmannen har varit otroligt fjompiga när katten har varit hos oss. Vi har rensat undan så katten ska kunna ta sig fram smidigt. Det har vikts mjuka filtar så katten kan ligga som prinsessan på ärten i soffan. Jag har även upptäckt att jag har en sån där gu´-vad-gullig-du-är-lilla-kissen-röst. Visste inte ens att jag hade en sådan röst.

En tanke som slagit mig är att om vi är så här fjompiga med katten hur kommer vi då vara när vi får  tvåbenta barnbarn?

Jag saknar dig katten och det gör Stålmannen med. Stålmannen vill åka och köpa en katt i morgon...