250 000 000 kr till fyrverkerier, vansinnigt / Gott Nytt År

Snart kommer det skjutas iväg raketer för 250 000 000 kronor. Helt vansinnig summa tycker jag. Tyvärr stannar inte vansinnigheten där.
200 personer behöver uppsöka vård för att dom skadats allvarligt pga raketer.
40 personer får ligga kvar på sjukhuset eftersom dom skadats så allvarligt.
Drygt hälften av dom som skadas är unga pojkar, 10-19 år, trots åldersgräns på 18 år.
6 personer har dött sedan 1998.

Hur många hundar och andra djur som lider vet ingen. Gamla, sjuka och personer från krigsdrabbade länder. Och alla andra som är rädda. Mycket stress och oro, har hört att vissa djur drogas för att dom inte klarar av alla smällar. Men med vad eller hur dom drogas vet jag ej.

Till er som säljer eller langar raketer till någon under 18 år; ni vet väl att det är straffbart?

Fireworks gone wrong in Sweden kan du se här

Att elda upp en kvarts miljard är ofattbart tycker jag. Tänk vad bra det skulle vara om dom pengarna gick till något vettigt i stället.

Hemlösa

Fonder

Forskning

Fattiga barn osv

Minderåriga riktar raketer mot varandra eller kastar smällare mot andra personer. 

Några ungdomar lät en 5-åring hålla i raketen när dom tände på.

Det har skjutits raketer mot personer som handlat, mot bussar och mot ordningsvakter och det innan ens innan nyår varit...

Umeå C, GP, Lundapyrot, Borgargården på Uppsala slott, skansen och på en massa andra ställen arrangeras det med raketer. GP skryter om att dom är störst i Sverige, det kostar 250 000 kr och ses av 100 000 människor. Samtidigt har Göteborgs stad dragit ner bidragen till Faktums sociala arbete med 100 000 kr. Jag vet att det inte är samma men det känns ändå märkligt tycker jag.

Jag vet att dom som anordnar sådana här arrangemang är proffs. Men det är kostnaden jag tycker är galen.

I miljösynpunkt är inte raketer något bra heller. Innehåller olika metaller som inte är bra för oss eller miljön. Men dom som tillverkar säger att det inte är någon fara.

Fler och fler affärer väljer att inte sälja raketer, toppen tycker jag. Rusta, Axfood, Coop, mindre affärer och så Ica som får välja själva om dom vill sälja eller inte.

Den svävande lyktan. Du måste ha tillstånd från Transportstyrelsen om du tänker släppa iväg dom inom 10 km och över 400 m från flygplats. Ansökningstiden gick ut för tre veckor sedan. Så släpp inte iväg några om du är inom det området. Det kan skapa problem för piloterna vid start- och landningsfaser samt att det är farligt att få dom i motorerna.

Den svävande lyktan har en brinnande ljuskälla och vid fuktigt väderlek kanske den inte uppnår tillräcklig höjd innan den brunnit upp och kan då ramla ner på något som kan fatta eld. Likaså kan den följa med vinden och landa på något som kan fatta eld. Brandrisken är uppenbar.

På Tukes sida står det så här: Konsumenterna har rätt till trygga produkter och tjänster. De får inte medföra risk för människans hälsa eller egendom. Min fråga är om inte raketer ingår där?

Jag tycker att Den svävande lyktan är jättefin och fyrverkerier är så fint, men är det värt det mot allt som händer? Nej är mitt svar.

Ni som ska ut och skjuta raketer kan väl läsa igenom dom 10 råden här nedanför.

10 råd för ett säkrare fyrverkeri 

Kontroll och reklamation  
 Kontrollera att fyrverkeripjäsen inte är skadad. Lämna alltid tillbaka skadade pjäser där du köpte dem. 
Ta god tid på dig 
 Förbered ditt fyrverkeri i god tid. 
Var nykter 
 Alkohol och fyrverkerier hör inte ihop. 
Använd bruksanvisningen 
 Rigga upp pjäserna enligt bruksanvisningen.Tumregel: håll ej pjäsen i handen Håll aldrig en fyrverkeripjäs i handen, om inte bruksanvisningen tillåter det. 
Luta dig inte över 
Luta dig aldrig över en tänd fyrverkeripjäs. 
Rätt avstånd
 Håll dig på ett behörigt säkerhetsavstånd enligt bruksanvisningen och se till att dina åskådare också gör det. Avstånden är olika för olika fyrverkerieripjäser så följ alltid bruksanvisningen. 
Vänta med att gå fram
 Vänta 10-20 minuter med att gå fram till en fyrverkeripjäs som inte fungerar. Försök aldrig tända igen, om inte bruksanvisningen tillåter det. Många allvarliga olyckor inträffar när man försöker tända om pjäser som slocknat. Lämna tillbaka pjäserna till säljaren. 
Tänk på riskerna 
 Fyrverkerier kan orsaka bränder eller andra skador. 
Visa hänsyn  
 Tänk på att både människor och djur kan bli skrämda av fyrverkerier. 
DinSäkerhet.se

Hur ni än firar nyår, med eller utan raketer så önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År och att 2013 blir det bästa av alla år.

---

---

Självförtroendet sviktar kraftigt, från botten till mitten

Mitt självförtroende går upp och ner som den värsta bergochdalbanan, men det går aldrig upp i topp. Det beror på hur jag mår och om någon sagt något till mig som jag tar åt mig för.

Om någon säger något elakt så blir jag så klart ledsen. Men jag "nöjer" mig inte med det. Jag börjar grubbla. Tänker på annat elakt som den personen sagt. Eller om det är någon annan som sagt något liknande. Oron och ångesten kommer. Varför sa XX så till mig? Och YY har också sagt så. Är det mig det är fel på? Nej, eller? Efter det kan det vara depressionens tur att komma över mig. Och då går jag ner ännu mer i varv kroppsligt, medan hjärnan fortsätter jobba på högvarv.

Säger någon något riktigt elakt som verkligen svider i hjärtat eller om dom inte tror på mig, behandlar mig nonchalant så kan bli apatisk. Då blockeras i stort sett hela hjärnan också. Jag bryr mig inte om något, jag är i min egen värld och reagerar knappt på tilltal. Jag brukar vara mycket trött då. Som tur är händer inte det så ofta att jag blir apatisk.

Man kan väl säga att det är en osäkerhet jag har om mig själv eftersom jag tillåter mig att reagera på det här sättet. Självkänslan finns sällan. Vissa märker det och trycker till lite extra. Andra bryr sig inte och kör på som en ångvält.

Jag menar inte att alla ska tassa på tå runt mig och inte våga säga något. Men dom kan ta det lugnt och säga saker och ting på ett snällt sätt. Lugnt och sansat. Precis som jag tycker att alla ska göra till varandra. Alltid. Ord kan göra stor skada.

 När jag gick i skolan så var jag aldrig mobbad eller tillhörde dom "tuffa". Men det fälldes kommentarer som sårade och sitter fortfarande i mitt undermedvetna. Dom kommentarerna gör val åt mig nu i livet.

Vad röd du är i ansiktet - Jag väljer ofta att vara tyst i stället för att säga min åsikt eftersom jag är rädd för att bli röd i ansiktet.

Har du gröt i halsen, vi hör inte vad du läser - Jag vill inte läsa högt ens för min familj. Jag tänker bara på att jag kommer snubbla på orden och självklart gör jag det även på dom lättaste orden. Ibland kan jag inte ens säga ett ord. Allt låser sig. Jag har vissa ord som jag inte vill använda och försöker hitta andra ord i stället. Jag vet hur jag ska uttala dom men det går inte.

Vad kräsen du är i maten, äter ni bara biff hemma - Jag vill helst inte äta på snabbmatsställen eller gå ut och fika. Det brukar vara så öppet så man syns från alla håll och kanter.

Hur kan du äta blodpudding, det är ju jätteäckligt - Hur ska ni ha det? Var jag inte kräsen nyss?

Starling är den enda som missat alla redovisningarna någonsin - Min skräck var att prata inför grupp. Och är så fortfarande. Tänk om lärarna lyssnat när jag bad om hjälp.

På jobbet har jag också fått höra kommentarer, fast dom har mest gjort mig ledsen eller nedtryckt.

Skicka inga mail, ingen fattar vad du menar - Dom andra säger att det är jättebra skrivet men jag hör bara den negativa rösten.

Det var ett onödigt jobb du gjorde, jag visste allt det där redan - Jag får beröm av dom andra, men den gnälliga personens röst är den som hörs.

Du får inte ta upp något på mötet om du inte tagit upp det med mig först - Måste mina åsikter bli godkända först, då kan jag lika bra vara tyst på alla möten.

På mötet med den andra avdelningen måste du vara tyst, lyssna och lär - Munkavel på. Fel person att säga det till. Om jag skulle få för mig att jag vill fråga något så måste jag ändå vara tyst.

Vad röd du är i ansiktet - Nähä, det märkte jag inte.....

Varför äter du sådan där mat - Till och med kommentarer från vuxna när jag åt LCHF mat.

Jag fattar inte hur man kan äta... (kommentar om min mat) - Låt min mat vara...          osv osv

Ser någon arg ut när dom pratar med mig så undrar jag varför dom är arg på mig. Om någon suckar så tror jag att det är för att dom är irriterade på mig.

Nu när jag bloggar kan jag vara nöjd med ett inlägg jag gjort men sen när jag ska gå in och skriva ett nytt så kan jag oroa mig för om någon läst mitt tidigare inlägg och gillar det eller ej, tänk om någon blivit arg för vad jag skrivit, tänk om det är arga kommentarer som väntar på mig.

Hittills har det aldrig hänt att någon skrivit något arg i en kommentar. Jag har fått beröm för vissa saker jag skrivit och mycket bra respons och många snälla kommentarer. Så oroskänslan för att kika in på kommentarerna existerar knappt. Skönt.

Men allt annat behöver jag jobba med och det lär ta lång tid och mycket hjälp behöver jag.

Men inte av en KBTare jag gick hos som sa att ingen människa är elak. Och jag sa att det finns det visst. Om man säger en sak som man vet att det kommer såra den personen man säger det till, då är man en elak människa. Jag har varit med om det från kusin, klasskompis och chef. Citatet nedan stämmer alltför väl.

”Om man vill bryta ned en människa så behöver man bara göra hennes arbete meningslöst.”

Fjodor Dostojevskij 

                                                   Hoppas ni får en mysig fjärde advent

                                                     Även en god dan före dopparedan

Funderade på att bli alkoholist

Och om man funderar på det så är risken nog ganska liten att man blir det.

Innan jag blev sjukskriven så gick jag till jobbet i över ett år och mådde jättedåligt. Och det blev värre och värre.

Jag snoozade i 45-60 minuter varje morgon. Mina armar vägde ett ton var och jag var helt slut. När jag tvingat mig upp gick det i slowmotion och jag kunde bara stå och stirra framför spegeln. Kom i stort sett försent varje dag. Jag gjorde mina arbetsuppgifter och lite till varje dag. Sen hem. Jag somnade varje kväll i soffan när jag kollade på tv. Somnade vid 19-20 tiden. Ibland tidigare. Även på helgen.

Jag började missköta mig själv. Hoppade över duschning och hårtvätt så fort jag tyckte det var okej. Jag gör det i morgonbitti... men då orkade jag inte gå upp i tid så det blev ingen dusch, Jag fick tvinga mig att duscha åtminstone varannan dag. På slutet blev det ibland var tredje dag. Grät nästan varje gång jag duschade, för då kom massa tankar om hur jag hade det.

Slarvade mer och mer med maten. Bytte ut bra frukost mot frukost som gick snabbt att ta fram. Till lunch åt jag snabbmat, orkade inte laga lunchlåda. Middagen hoppade jag ibland över för att äta chips eller godis för jag orkade inte laga mat. Sen somnade jag innan Stålmannen lagat mat.

Jag sökte hjälp på jobbet för det här. Ville komma i kontakt med företagsläkaren men fick inte det.

Gick till vårdcentralen och där tog det tid. Jag bytte läkare. Nya läkaren var sjuk när jag skulle dit första gången. Sjukgymnast vabbade ofta när jag skulle dit. Med företagsläkaren hade det gått fortare att få den hjälp jag behövde. Jag frågade en som jobbar där.

Jag var arg och ledsen på mitt jobb som inte ville hjälpa mig. Jag var stressad pga arbetet. Jag hade ont i kroppen bl a för att det var så kallt där jag jobbade och att jag spände mig. Och jag var helt slut när jag kom hem. Att bara jobba och sova är inte ett värdigt liv. Jag tyckte (tycker) att det var pga jobbet som jag mådde (mår) som jag gjorde (gör).

Jag berättade för dom hur jag mådde flera gånger, men det var kalla handen.

 Ibland hände det att jag egenmedicinerade mig. Jag drack två-tre öl (mitt i veckan) för att jag hade ont eller var arg eller ledsen på mitt jobb. På helgen kunde det bli fyra. Det var kanske tur att jag aldrig har kunnat dricka starkare saker eller stora mängder...

Det var då jag funderade på att bli alkoholist. Arbetsgivaren bör rehabilitera en alkoholist. En alkoholist missköter antagligen sitt jobb, har frånvaro och är sjukskriven. Jag är på jobbet, är aldrig hemma men kommer försent varje dag (men jobbar in den tiden). Mig struntar dom i. Arbetsgivaren behöver inte hjälpa mig, eller? Vad ska jag göra?

Det var så mina tankar gick. Jag tänkte att om jag blir alkoholist så måste dom hjälpa mig. Självklart var det med "glimten" i ögat jag tänkte så. Jag tyckte bara att det var för jä**igt att jag inte fick hjälp, men om jag druckit så hade jag fått det.

Men jag förstår att det är lätt att trilla dit. När man är ledsen, har ont, kan inte sova, är stressad eller vad det nu kan vara man egenmedicinerar mot.

När jag tillslut fick diagnosen utmattningsdepression så förstod jag att jag inte bara gått eller sprungit in i väggen. Jag hade sprängt ett par väggar på vägen till att må så här.

Ps, Om det är någon som undrar. Jag har inte druckit en droppe alkohol på mer än 18 månader.

Jag har en lång väg tillbaka till mitt liv

Apatisk; jag blir det om jag får ett tråkigt besked eller någon är elak mot mig
Arbete; sjukskriven.
Arbetsgivare; stöd saknas.
Depression; känner jag allt för ofta.
Facket; är med mig.
F-kassan; mycket bra.
Fibromyalgi; har jag nyligen fått veta att jag har (har misstänkt det själv i flera år).
Handla; ibland, men bara lätta varor.
Koncentrationen; kunde var bättre.
Kroppen; ser inte ut som jag vill.
Matlagning; det var länge sedan.
Minnet; närminnet är det sämre med.
Mb Dercum; misstänker att jag har det. Ska ringa reumatolog i morgon.
Ork; finns ingen.
Oro; oroar mig för allt och inget.
Rutiner; inga bra.
Stress; slår i taket ibland. 
Städning; nästan aldrig.
Sömnen; sömnproblem i snart tio år. Är alltid trött.
Tankar; kan jag inte styra över, dom bara kommer.
Träning; inte alls just nu.
Tvätta; inte så ofta som jag borde.
Utsidan; jag struntar i det mesta.
Vikt; mycket missnöjd.
Vården; har inte hjälpt mig tillräcklig, än...
Vädret; är det kallt, regnigt eller fuktigt förvärras det onda i kroppen.
Värk; i hela kroppen. Olika ont på olika ställen varje dag.
Ångest; kommer och går.
Ögonen; är riktigt jobbiga.

Stress skapar oro, ångest och depression eller vice versa.
Ont i kroppen = stress, oro osv.
Stress = ondare i kroppen.
Ingen ork gör mig deprimerad.
Att jag inte sköter hemmet gör mig ångest.
Städar jag lite så blir jag helt slut. Orkar ej vara vaken och/eller ligger dagen efter.
Att jag inte orkar bry mig om mig själv ger mig ångest.
Vikten gör mig ledsen.
Att någon säger en elak sak eller gör något mot mig sätter i gång mina tankar. Massor av tankar.
Sömnen gör mig orolig.
Minnet oroar mig.
Jag kan fortsätta hur länge som helst. 

Jag har dagar som är bra och dagar som är dåliga och extremt dåliga dagar förekommer också.

Allt är som ett ekorrhjul. Men jag ska hitta ut från det. Så småning om. Det gäller att börja i rätt ände för att få tillbaka livet. Sömnen och rätt medicin känns som dom två största sakerna. Och att få prata. Att få reda på allt jag "lider" av är också viktigt. Då kan jag lära mig att leva med det och förstå saker som jag inte förstår varför dom är som dom är nu. Som vikt, det onda, sömnen osv. Att jag lär mig acceptera att det är en del av mig. Jätteviktigt för mig tror jag.