Hemsk läkare / Underbar läkare / Konstiga dagar

Min husläkare tänker inte ta över min sjukskrivning. HL tycker att dom jag går hos i rehab kan ta hand om den. Jag och dom på rehab har sagt till HL att dom ej sjukskriver. Efter det samtalet blev jag väldigt ledsen och grät mycket. Det är inte första gången HL säger så.
Hemsk läkare.

Jag har varit hos reumatolog för att utreda om jag har mb dercum. Som tur är har jag inte det. Men eventuellt en början på det. Inte heller artros. Däremot fick jag mycket information om fibromyalgi. Jag fick tips om en smärtläkare som är expert på fibro. Jag rekommenderades att ta kontakt med fibrogrupp. Jag ska inte träna på motionscykel eller styrketräning. Ingen ska känna och klämma på mig. Däremot ska vattengymnastik vara bra för mig. R var en helt underbar människa. Så otroligt snäll. Förklarade bra. R gjorde mig så glad.
Underbar läkare.

Har även pratat med jobbet, F-kassan, bett en vän om hjälp att ta reda på en husläkare som en vän till henne går hos (svaret blev nej...). Fått höra två hemska saker som inte är direkt mot mig, men känner av det i alla fall.

Äntligen har jag bestämt mig för att byta husläkare. Jag måste ringa om det. Ringa sjukgymnast om vattenjympa. Ringa sjuksköterskorna och fråga hur det går med mina remisser (är dom ens skickade), beställa tid för blodtrycksmätning. Hade en aning för högt 148/96. Puls 86.

Men dom här dagarna har varit väldigt konstiga. Min sinnesstämning och kroppen. Har aldrig känt så här. Reumatologen tog lite försiktigt i mig. Kände inget speciellt då men efter ett par sekunder gjorde det ont på vissa ställen. Ungefär så har min sinnesstämning känts. Som att någon tagit på mina tankar och sen har det gjort ont. Kroppen har ömmat mest hela tiden. Jag har sovit mycket, i omgångar. Men ändå varit trött hela tiden. Orkeslös. Energilös. Jag har varit glad men deppig samtidigt.När jag sov vaknade jag många gånger av att det gjorde så ont i höfterna och ryggslutet.
Konstiga dagar.

MEN jag har köpt garn till hjärtekatt, laddat batterierna till kamerorna, läst ut min bok och lagt pussel (på datorn iofs). Jag har kollat upp fibromyalgiförening som låter mycket intressant, ska fortsätta att läsa om det. Nu tittar jag på ny serie på tv;n och har ljus tända.

Vill sova / Skaffa mig en hobby / Kattallergi???

Jag är så less på att inte ha en normal sömn. Det växlar hela tiden, det är i korta eller långa perioder. Sover många timmar / sover få timmar / kan inte somna / vaknar på natten och ligger vaken i flera timmar / är som död på morgonen och orkar inte gå upp... Hur jag än sover så är jag alltid trött. Har snart haft det så här i tio år.

I början så oroade jag mig för att jag inte fick all sömn jag behövde men tillslut struntade jag i det eftersom jag ändå inte kunde göra något åt saken. Det var som det var. Men nu är det riktigt jobbigt. Jag sover inte alls på natten. Det går inte att somna, jag kan ligga i ett par timmar utan att ens känna tillräcklig trötthet för att somna, så för det mesta går jag inte ens och lägger mig.

Det blir värre och värre. För några veckor sedan somnade jag mellan 5-7 på morgonen. Men nu är det mellan 9-12 på förmiddagen. Fortsätter jag så här så kommer jag kanske sova på nätterna om några veckor ;-). Men om det fortsätter rulla på så här är jag snart tillbaks till fel sovtider ändå.

I morgon ska jag gå upp kl 09.00. Innan jag brukar somna alltså. Jag ska vara borta 13.00 och vara där i en timme. Sen ska jag ta mig hem. Jag måste ju säga att jag oroar mig lite för hur det ska gå.

Det är helt värdelöst att sova under dagtid. När jag vaknar tar det ett par timmar innan jag blir människa igen. Sen kvicknar jag till och är ganska så vaken. Ska jag bort under dagen är det hemskt. Jag blir så seg i tanken. Jag hänger inte med så bra när folk pratar. Är inte så uppmärksam heller. Reagerar långsamt. Och gäspar och gäspar och gäspar. Många som har kommenterat det genom åren.

Jag har tagit upp mina sömnproblem med ALLA jag träffat inom vården i flera års tid. Men det ända som skett är att jag fick sömntabletter av en läkare (biverkning dåsighet i flera timmar efter man vaknat) och sen har alla andra sagt i stort sett samma ord. Du måste sova, du får inte sova på dagen, sömnen är viktigt. Som om jag inte  redan visste det. Det är ju därför jag tar upp det med dom. En läkare sträckte sig så långt att jag fick höra att det finns ingen sjukdom som heter trötthet. Vad spelar det för roll? Jag är trött vare sig det finns en sjukdom eller inte.

Jag har länge tänkt att jag bör skaffa mig en hobby/aktivera hjärnan. Jag läser, kollar på tv och bloggar som jag verkligen gillar att göra. Korsord löser jag ibland. Många i vården tycker jag ska träna träna träna och då kommer allt lösa sig. Men det tror inte jag. Jag måste väl ha lite livslust först innan jag kan tycka att det är kul att röra på mig lite (promenad). Tror det är bra med hobbys då.

Men jag tänkte mer att jag ska börja virka igen. Det var längesedan. Sist försökte jag mig på att virka en grytlapp som blev bredare och bredare. Tillslut gav jag upp och har inte rört en virknål sedan dess. Jag fick ont i mina händer av greppen. Men nu har jag tänkt att jag ska köpa garn och virka en hjärtekatt. Hoppas det fungerar med händerna. Jag ska inte ge upp så lätt.

Sen älskar jag att ta kort och har alltid gjort. Har både system- och digital kamera och en bra i telefonen också. Men jag tar nästan aldrig kort. Anledning till promenad...

Jag har bilder på datorn som ligger på massa olika ställen, det är kort från massvis med år och det är flera personer som tagit dom korten. Där skulle jag kunna lägga mycket tid på för att få ordning.

Men det är ju det där med att ta sig i kragen...

Jag är ledsen. I går när jag satt i soffan så tog jag filten katten legat på (hade skakat av den ute). Efter en liten stund började det klia lite på armarna och i näsan. Kan det vara allergi??? Varför känner jag det några dagar efter i sådana fall. Jättekonstigt tycker jag. Jag vill verkligen inte vara allergisk =(

Vi vill ju verkligen köpa en liten katt. Den här katten vi lånade fällde nästan inget hår. Det var bara några strån på filten. Men det kanske är något annat man är allergisk mot. Om jag har katt och borstar den varje dag, kan det hjälpa....

Inga bråk mellan föräldrar ger "fega" barn?

För många år sedan så berättade en mamma för mig att hon hade fått rådet att hon och hennes man skulle "låtsas"bråka inför barnen. Det var pga att deras dotter var så osäker när någon höjde rösten. Dottern tyckte inte om det eller när någon var arg. Ibland började dottern gråta när det hände. Jag tyckte precis som mamman att det var korkat att man ska låtsas bråka inför barnen. Att man skulle bli tryggare av att vara lite van vid bråk när man sen blev utsatt för höjd röst eller arg röst utanför hemmet.

Men nu när jag lärt känna mig själv lite bättre (när jag gått hos psykoterapeut) så undrar jag om det  kanske finns lite sanning i det i alla fall. Psykoterapeuten frågade om uppväxten och hur jag hade det som barn. Med föräldrar, syskon och mor-och farföräldrar.

Allt har varit bra. Alla var/är snälla. Mina föräldrar har aldrig bråkat. Inga höjda röster. Likadant med mor- och farföräldrar. Jag frågade till och med min mamma för några månader sedan om dom aldrig bråkat (jag tänkte att jag kanske förträngt något), svaret var nej. Det enda som är negativt är alla barn i skolan som klagade på matvanor, rodnad och annat. Men det var inget bråk där heller.

Då kommer jag på vad den här mamman sa till mig för många år sedan och undrar om jag hade varit annorlunda om mina föräldrar hade "låtsas"bråkat inför oss syskon.

Jag tycker inte om människor som är arga. Om någon skriker vill jag gå därifrån. Om någon höjer rösten åt ett barn vill jag gråta för barnets skull. Om några skriker otrevliga ord till varandra vrids mitt hjärta ihop. Om någon ser arg ut eller låter arg vill jag ta omvägar. Om någon skäller på en annan människa gör det ont i hjärtat. Osv.

På väg ut från ett evenemang såg jag en kille bli sparkad i ansiktet, han flög upp i luften och ljudet som lät när han landade på ryggen på asfalten var hemsk. Mörk och dov. Jag kan fortfarande höra och se det fast det säkert är 30 år sedan. Då gick mitt hjärta sönder.

Polisen tog killen som sparkade, vi var jättemånga som såg händelsen. Killen som blev sparkad låg i koma.

Även om det händer på tv reagerar jag starkt. Idag såg jag filmen "Himlen är oskyldigt blå". När pappan är elak när han druckit, när han skriker massa onda ord... Jag blir helt tom inuti. Huvudvärk. Det gör så ont att se. Även om det är film. För jag vet att det finns många som lever ett sådant liv på riktigt.

Om jag tittar på t ex Top Model, Masterchef eller Top Chef hejar jag oftast på den svagaste. Den dom andra är elak mot.

Jag tycker inte om när människor och djur blir orätt behandlade. Jag skulle vilja hjälpa alla. Jag har gråtit många tårar för andra människor som jag tycker blivit orätt behandlade. Även fällt tårar när jag tycker synd om mig själv.

Jag är väldigt mesig. Jag ställer mig inte upp och säger ifrån. I en diskussion som blir lite hetsig kan jag säga "visst vi säger så",Jag väljer att vara tyst om jag vet att den andra personen kommer bli arg/sur om jag säger en sak. Jag vill/orkar verkligen inte att någon ska vara arg mot mig.

Frågan jag aldrig kommer få besvarad är om jag hade orkat/vågat säga ifrån till någon som är arg/tjafsar/skriker/säger onda ord/klagar/gnäller/bråkar/slår/ser ner på andra människor om mina föräldrar hade "låtsas"bråkat när jag var barn? Hade jag varit stark då? Hade jag vågat/orkat då?

Nää, jag tror inte det. Hur som helst vill jag inte ändra på något i min uppväxt. Den var kanon på alla sätt och vis. Kärlek. Jag var omgiven av skyddsänglar tror jag.

Ps, Stålmannen och jag har pratat kattnamn idag. Vi är inte riktigt eniga. Han föreslår massa människonamn och jag vill hellre ha vad som helst utom männiksonamn, fast några lät bra som kom upp. Fortsättning följer på den diskussionen. Sen har vi kikat på katter på nätet. Jag hittade två riktigt söta som jag skulle vilja ha direkt.

Sen kan jag tänka mig dom här också =)

Får kika vidare på levande katter senare.

250 000 000 kr till fyrverkerier, vansinnigt / Gott Nytt År

Snart kommer det skjutas iväg raketer för 250 000 000 kronor. Helt vansinnig summa tycker jag. Tyvärr stannar inte vansinnigheten där.
200 personer behöver uppsöka vård för att dom skadats allvarligt pga raketer.
40 personer får ligga kvar på sjukhuset eftersom dom skadats så allvarligt.
Drygt hälften av dom som skadas är unga pojkar, 10-19 år, trots åldersgräns på 18 år.
6 personer har dött sedan 1998.

Hur många hundar och andra djur som lider vet ingen. Gamla, sjuka och personer från krigsdrabbade länder. Och alla andra som är rädda. Mycket stress och oro, har hört att vissa djur drogas för att dom inte klarar av alla smällar. Men med vad eller hur dom drogas vet jag ej.

Till er som säljer eller langar raketer till någon under 18 år; ni vet väl att det är straffbart?

Fireworks gone wrong in Sweden kan du se här

Att elda upp en kvarts miljard är ofattbart tycker jag. Tänk vad bra det skulle vara om dom pengarna gick till något vettigt i stället.

Hemlösa

Fonder

Forskning

Fattiga barn osv

Minderåriga riktar raketer mot varandra eller kastar smällare mot andra personer. 

Några ungdomar lät en 5-åring hålla i raketen när dom tände på.

Det har skjutits raketer mot personer som handlat, mot bussar och mot ordningsvakter och det innan ens innan nyår varit...

Umeå C, GP, Lundapyrot, Borgargården på Uppsala slott, skansen och på en massa andra ställen arrangeras det med raketer. GP skryter om att dom är störst i Sverige, det kostar 250 000 kr och ses av 100 000 människor. Samtidigt har Göteborgs stad dragit ner bidragen till Faktums sociala arbete med 100 000 kr. Jag vet att det inte är samma men det känns ändå märkligt tycker jag.

Jag vet att dom som anordnar sådana här arrangemang är proffs. Men det är kostnaden jag tycker är galen.

I miljösynpunkt är inte raketer något bra heller. Innehåller olika metaller som inte är bra för oss eller miljön. Men dom som tillverkar säger att det inte är någon fara.

Fler och fler affärer väljer att inte sälja raketer, toppen tycker jag. Rusta, Axfood, Coop, mindre affärer och så Ica som får välja själva om dom vill sälja eller inte.

Den svävande lyktan. Du måste ha tillstånd från Transportstyrelsen om du tänker släppa iväg dom inom 10 km och över 400 m från flygplats. Ansökningstiden gick ut för tre veckor sedan. Så släpp inte iväg några om du är inom det området. Det kan skapa problem för piloterna vid start- och landningsfaser samt att det är farligt att få dom i motorerna.

Den svävande lyktan har en brinnande ljuskälla och vid fuktigt väderlek kanske den inte uppnår tillräcklig höjd innan den brunnit upp och kan då ramla ner på något som kan fatta eld. Likaså kan den följa med vinden och landa på något som kan fatta eld. Brandrisken är uppenbar.

På Tukes sida står det så här: Konsumenterna har rätt till trygga produkter och tjänster. De får inte medföra risk för människans hälsa eller egendom. Min fråga är om inte raketer ingår där?

Jag tycker att Den svävande lyktan är jättefin och fyrverkerier är så fint, men är det värt det mot allt som händer? Nej är mitt svar.

Ni som ska ut och skjuta raketer kan väl läsa igenom dom 10 råden här nedanför.

10 råd för ett säkrare fyrverkeri 

Kontroll och reklamation  
 Kontrollera att fyrverkeripjäsen inte är skadad. Lämna alltid tillbaka skadade pjäser där du köpte dem. 
Ta god tid på dig 
 Förbered ditt fyrverkeri i god tid. 
Var nykter 
 Alkohol och fyrverkerier hör inte ihop. 
Använd bruksanvisningen 
 Rigga upp pjäserna enligt bruksanvisningen.Tumregel: håll ej pjäsen i handen Håll aldrig en fyrverkeripjäs i handen, om inte bruksanvisningen tillåter det. 
Luta dig inte över 
Luta dig aldrig över en tänd fyrverkeripjäs. 
Rätt avstånd
 Håll dig på ett behörigt säkerhetsavstånd enligt bruksanvisningen och se till att dina åskådare också gör det. Avstånden är olika för olika fyrverkerieripjäser så följ alltid bruksanvisningen. 
Vänta med att gå fram
 Vänta 10-20 minuter med att gå fram till en fyrverkeripjäs som inte fungerar. Försök aldrig tända igen, om inte bruksanvisningen tillåter det. Många allvarliga olyckor inträffar när man försöker tända om pjäser som slocknat. Lämna tillbaka pjäserna till säljaren. 
Tänk på riskerna 
 Fyrverkerier kan orsaka bränder eller andra skador. 
Visa hänsyn  
 Tänk på att både människor och djur kan bli skrämda av fyrverkerier. 
DinSäkerhet.se

Hur ni än firar nyår, med eller utan raketer så önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År och att 2013 blir det bästa av alla år.

---

---

Självförtroendet sviktar kraftigt, från botten till mitten

Mitt självförtroende går upp och ner som den värsta bergochdalbanan, men det går aldrig upp i topp. Det beror på hur jag mår och om någon sagt något till mig som jag tar åt mig för.

Om någon säger något elakt så blir jag så klart ledsen. Men jag "nöjer" mig inte med det. Jag börjar grubbla. Tänker på annat elakt som den personen sagt. Eller om det är någon annan som sagt något liknande. Oron och ångesten kommer. Varför sa XX så till mig? Och YY har också sagt så. Är det mig det är fel på? Nej, eller? Efter det kan det vara depressionens tur att komma över mig. Och då går jag ner ännu mer i varv kroppsligt, medan hjärnan fortsätter jobba på högvarv.

Säger någon något riktigt elakt som verkligen svider i hjärtat eller om dom inte tror på mig, behandlar mig nonchalant så kan bli apatisk. Då blockeras i stort sett hela hjärnan också. Jag bryr mig inte om något, jag är i min egen värld och reagerar knappt på tilltal. Jag brukar vara mycket trött då. Som tur är händer inte det så ofta att jag blir apatisk.

Man kan väl säga att det är en osäkerhet jag har om mig själv eftersom jag tillåter mig att reagera på det här sättet. Självkänslan finns sällan. Vissa märker det och trycker till lite extra. Andra bryr sig inte och kör på som en ångvält.

Jag menar inte att alla ska tassa på tå runt mig och inte våga säga något. Men dom kan ta det lugnt och säga saker och ting på ett snällt sätt. Lugnt och sansat. Precis som jag tycker att alla ska göra till varandra. Alltid. Ord kan göra stor skada.

 När jag gick i skolan så var jag aldrig mobbad eller tillhörde dom "tuffa". Men det fälldes kommentarer som sårade och sitter fortfarande i mitt undermedvetna. Dom kommentarerna gör val åt mig nu i livet.

Vad röd du är i ansiktet - Jag väljer ofta att vara tyst i stället för att säga min åsikt eftersom jag är rädd för att bli röd i ansiktet.

Har du gröt i halsen, vi hör inte vad du läser - Jag vill inte läsa högt ens för min familj. Jag tänker bara på att jag kommer snubbla på orden och självklart gör jag det även på dom lättaste orden. Ibland kan jag inte ens säga ett ord. Allt låser sig. Jag har vissa ord som jag inte vill använda och försöker hitta andra ord i stället. Jag vet hur jag ska uttala dom men det går inte.

Vad kräsen du är i maten, äter ni bara biff hemma - Jag vill helst inte äta på snabbmatsställen eller gå ut och fika. Det brukar vara så öppet så man syns från alla håll och kanter.

Hur kan du äta blodpudding, det är ju jätteäckligt - Hur ska ni ha det? Var jag inte kräsen nyss?

Starling är den enda som missat alla redovisningarna någonsin - Min skräck var att prata inför grupp. Och är så fortfarande. Tänk om lärarna lyssnat när jag bad om hjälp.

På jobbet har jag också fått höra kommentarer, fast dom har mest gjort mig ledsen eller nedtryckt.

Skicka inga mail, ingen fattar vad du menar - Dom andra säger att det är jättebra skrivet men jag hör bara den negativa rösten.

Det var ett onödigt jobb du gjorde, jag visste allt det där redan - Jag får beröm av dom andra, men den gnälliga personens röst är den som hörs.

Du får inte ta upp något på mötet om du inte tagit upp det med mig först - Måste mina åsikter bli godkända först, då kan jag lika bra vara tyst på alla möten.

På mötet med den andra avdelningen måste du vara tyst, lyssna och lär - Munkavel på. Fel person att säga det till. Om jag skulle få för mig att jag vill fråga något så måste jag ändå vara tyst.

Vad röd du är i ansiktet - Nähä, det märkte jag inte.....

Varför äter du sådan där mat - Till och med kommentarer från vuxna när jag åt LCHF mat.

Jag fattar inte hur man kan äta... (kommentar om min mat) - Låt min mat vara...          osv osv

Ser någon arg ut när dom pratar med mig så undrar jag varför dom är arg på mig. Om någon suckar så tror jag att det är för att dom är irriterade på mig.

Nu när jag bloggar kan jag vara nöjd med ett inlägg jag gjort men sen när jag ska gå in och skriva ett nytt så kan jag oroa mig för om någon läst mitt tidigare inlägg och gillar det eller ej, tänk om någon blivit arg för vad jag skrivit, tänk om det är arga kommentarer som väntar på mig.

Hittills har det aldrig hänt att någon skrivit något arg i en kommentar. Jag har fått beröm för vissa saker jag skrivit och mycket bra respons och många snälla kommentarer. Så oroskänslan för att kika in på kommentarerna existerar knappt. Skönt.

Men allt annat behöver jag jobba med och det lär ta lång tid och mycket hjälp behöver jag.

Men inte av en KBTare jag gick hos som sa att ingen människa är elak. Och jag sa att det finns det visst. Om man säger en sak som man vet att det kommer såra den personen man säger det till, då är man en elak människa. Jag har varit med om det från kusin, klasskompis och chef. Citatet nedan stämmer alltför väl.

”Om man vill bryta ned en människa så behöver man bara göra hennes arbete meningslöst.”

Fjodor Dostojevskij 

                                                   Hoppas ni får en mysig fjärde advent

                                                     Även en god dan före dopparedan

Jag har en lång väg tillbaka till mitt liv

Apatisk; jag blir det om jag får ett tråkigt besked eller någon är elak mot mig
Arbete; sjukskriven.
Arbetsgivare; stöd saknas.
Depression; känner jag allt för ofta.
Facket; är med mig.
F-kassan; mycket bra.
Fibromyalgi; har jag nyligen fått veta att jag har (har misstänkt det själv i flera år).
Handla; ibland, men bara lätta varor.
Koncentrationen; kunde var bättre.
Kroppen; ser inte ut som jag vill.
Matlagning; det var länge sedan.
Minnet; närminnet är det sämre med.
Mb Dercum; misstänker att jag har det. Ska ringa reumatolog i morgon.
Ork; finns ingen.
Oro; oroar mig för allt och inget.
Rutiner; inga bra.
Stress; slår i taket ibland. 
Städning; nästan aldrig.
Sömnen; sömnproblem i snart tio år. Är alltid trött.
Tankar; kan jag inte styra över, dom bara kommer.
Träning; inte alls just nu.
Tvätta; inte så ofta som jag borde.
Utsidan; jag struntar i det mesta.
Vikt; mycket missnöjd.
Vården; har inte hjälpt mig tillräcklig, än...
Vädret; är det kallt, regnigt eller fuktigt förvärras det onda i kroppen.
Värk; i hela kroppen. Olika ont på olika ställen varje dag.
Ångest; kommer och går.
Ögonen; är riktigt jobbiga.

Stress skapar oro, ångest och depression eller vice versa.
Ont i kroppen = stress, oro osv.
Stress = ondare i kroppen.
Ingen ork gör mig deprimerad.
Att jag inte sköter hemmet gör mig ångest.
Städar jag lite så blir jag helt slut. Orkar ej vara vaken och/eller ligger dagen efter.
Att jag inte orkar bry mig om mig själv ger mig ångest.
Vikten gör mig ledsen.
Att någon säger en elak sak eller gör något mot mig sätter i gång mina tankar. Massor av tankar.
Sömnen gör mig orolig.
Minnet oroar mig.
Jag kan fortsätta hur länge som helst. 

Jag har dagar som är bra och dagar som är dåliga och extremt dåliga dagar förekommer också.

Allt är som ett ekorrhjul. Men jag ska hitta ut från det. Så småning om. Det gäller att börja i rätt ände för att få tillbaka livet. Sömnen och rätt medicin känns som dom två största sakerna. Och att få prata. Att få reda på allt jag "lider" av är också viktigt. Då kan jag lära mig att leva med det och förstå saker som jag inte förstår varför dom är som dom är nu. Som vikt, det onda, sömnen osv. Att jag lär mig acceptera att det är en del av mig. Jätteviktigt för mig tror jag.

Jag behöver prata / prinsessa på divan

Jag behöver verkligen prata med någon, precis som några av er har föreslagit. Jag har trasslat in mig i mina egna tankar plus att jag hör allt som vården sagt till mig.  Ångest, oro och depression om vart annat. Huvudet är fullt. Överfullt.

Jag har gått hos beteendevetare, KBT, psykoterapeut och en till KBT;are och dom har jag pratat med enskilt.
Sen har jag gått i stressrehab, en annan stressrehab och avslappning. Alla dom var i grupp och dom som höll i det var KBT;are.
Dom som är i grupp är ett visst antal gånger och sen är det ingen mer kontakt. Dom enskilda samtalen har varit begränsade så där har jag inte heller känt att jag är klar när mina tider är slut.

Nu har jag tid hos psykoterapeut, remiss till Karema och till beteendevetare. Alla läkarna vet om att jag ska gå till olika. Hoppas det blir fler gånger och att det inte känns som personen följer kursboken till punkt och pricka. Känns så trist om det är massa pekpinnar. Ännu värre är dom som inte kan släppa loss alls. Om jag säger något så försvarar dom det jag inte gillar. Varför? Det mår jag inte bättre av.

 När jag har talat ut förut så har det varit i en sådan här fåtölj.

Inte det skönaste man kan sitta i. Jag som trodde man skulle få ligga ner och titta åt ett annat håll. Inte sitta mitt emot varandra med ögonkontakt och ett litet bord mellan fåtöljerna. På bordet är det en liten klocka så dom kan hålla tiden och ett paket med servetter till tårarna som kanske kommer.

Att blogga för mig är som en slags terapi. Jag får skriva av mig. Jag får vänliga, snälla och kloka ord och tips. Ni lever i verkligheten och det är äkta det ni skriver.

När jag bloggar av mig så ser det ut så här för mig.

Mycket bättre än fåtöljen. Jag är en prinsessa på en divan. Ingen som håller koll på tiden. Det är bara att blogga på. Behöver jag gråta lite så får jag uppsöka toaletten för lite papper.

Kramar till er från mig.

Illa bemött, är ledsen

Idag var det dags för besök på smärtkliniken. Jag skulle ta upp att jag trodde att jag kanske har Dercum.(mitt inlägg om dercum hittar du här). Trodde att dom skulle veta vad det var.

X sa att dercum hade X aldrig hört talas om. X googlade lite på det och sa igen att X aldrig hört talas om det. Men att jag inte hade det. Hur vet X det???
Jag sa att det stämde in med bl a att jag fick så ont efter behandling och träning med dercum eftersom det står man ska undvika det om man har dercum. Svaret var att det alltid är bra att röra på sig bla bla bla och så upprepades det igen, att X aldrig hört talas om dercum och att jag inte hade det. Hur kan man säga så? Det känns som ännu en kniv i min kropp från vården.

Jag gick därifrån och var mycket ledsen. Oro. Tankar. Ångest. Allt triggas igång.

I morgon ska jag skriva ett långt mail till Sveriges Dercumförening med alla frågor jag har.

Hoppas ni alla har haft en bra dag, kram =)

Mb Dercum / att måla fan på väggen

Jag tror att jag kan ha hittat en av orsakerna till att jag har ont. Jag är ingen läkare och säger inte att jag har den här sjukdomen som heter Mb Dercum (tidigare Morbus Dercum) innan en läkare ger mig den diagnosen. Men det är väldigt mycket som stämmer in.
Många symtom är samma som vid fibro myalgi och utmattningssyndrom och båda dom har jag fått diagnos på. Många har både fibro coh dercum. Fibro kan man få pga utmattningssyndrom (stress).

Mina nya symtom som kommit på senare tid eller symtom som förvärrats är att jag fått ont i höftböjarna, höfterna, ont i fingertoppar/naglar/runt handleder och värmekänsla (som vid feber). Det som bland annat förvärrats är ögonen, sömnen, magen, skelettsmärtor, beröring, ont i käkarna, stelheten, uthålligheten., utmattad, smärtan, koncentrationen, glömmer saker, minnet, tappar ord, ljus och ljudkänslig.

För några år sedan gick jag upp ca 15 kilo på kort tid. Jag trodde att det var pga stress. Men det är en självdiagnos. Jag kan inte gå ned i vikt verkar det som. Jag har försökt med att äta rätt (enligt dietist) och rört på mig (dagliga långa promenader under några månader och det hände ingenting med vikten. Nu äter jag en SSRI medicin som nästan alla går ned i vikt av (läkaren har aldrig hört någon som gått upp) så jag blir väl den första... 3 kilo upp än så länge.

Mitt självförtroende är just nu i botten. Stressar upp mig för lilla minsta. Mår illa nästan hela tiden.  Nu har det gått mer än en vecka i rad som jag inte kan somna på kvällen/natten. Jag kanske somnar mellan 05.00-07.00 och sover mellan 2-5 timmar. Om jag gör något så att städa lite så blir jag helt slut efter 10-30 minuter och måste vila. Ibland blir jag så utmattad när jag gör något att det är omöjligt att hålla mig vaken. Det är inte som när jag är trött, jag är "bara" helt slut. Det här har jag haft hela tiden men nu är det värre.

Det står att Dercum kan komma långsamt smygande under många år eller akut vid yttre påfrestningar av olika slag. För mig är det nog båda. Jag har ju känt av mycket innan men efter jag gått hos sjukgymnast och tränat styrketräning så har det blivit mycket värre. Jag reagerade starkt på behandlingarna hos sjukgymnasten. Behandlingen var att sträcka ut ryggrad och nacke, så det var bara en liten behandling.

Första gången trodde jag att jag fått spräckt/spricka i revben. Det gjorde jätteont när jag hostade, nös, tog nässpray, när jag låg, när jag gick, ja i stort sett hela tiden. Det var som värst efter 3-4 dagar och satt i över en vecka. Jag känner av det ibland. På en av sidorna om Dercum står det "Patienternas skelettvärk kan visa sig som revbenssmärta över just hjärttrakten (Tietzé syndrom)". Behöver ju inte vara samma sak, men det är ändå lustigt att det stod och att det var på samma ställe.

Andra gången blev jag helt slut. Jag sov i 12 timmar, vaknade och hade jätteont i hela kroppen. Kallsvettades, feber, extremt illamående, yrsel, svimningskänsla, grinade nästan hela tiden, hemsk huvud och nackvärk. Kväll tre kräktes jag som torkat blod och lite klarröd vätska. Dagen efter var jag helt slut men det började kännas lite bättre. Nu har jag kvar allt det där (kräks ej) men inte så som det var då.

Jag får mer illamående och ondare med feberkänningar och kallsvettningar när jag har styrketränat. På en annan sida som handlar om Dercum står det "Observera att traditionell sjukgymnastik och styrketräning oftast ger försämringar!"

Det som oroar mig mest är att jag ska ha den här sjukdomen (lite för många sammanträffanden tycker jag) och om jag har den så oroar jag mig för viktuppgång (jag väger nu 16 kilo mer än min trivselvikt). Den förlamande tröttheten. Allt det onda (det är som att det brinner). Smärtan är kronisk, den ska tydligen öka i stället för att minska med åren. Det står om handikappsanpassat boende, rollator, rullstol, upp mot 75% blir förtidspensionärer osv osv.

Det som fick det att plinga till lite extra var att dom skriver om att det är "svårt att åka tåg, buss och bil pga skakningar och skumpningar. Det kan också vara svårt/smärtsamt att parera när bilen/bussen svänger."  Att det är jobbigt att torka sig efter toalettbesök och att vrida ur en disktrasa. 

Även om det här blev ett långt inlägg så finns det mycket mer att läsa.
Sveriges Dercumförening Dom har till och med gjort en folder man ska ta med till läkaren så dom kan läsa...
Information om Mb Dercum/fettvävnadsreumatism
Dercums sjukdom - av Birger Fagher

Jag vet att jag målar fan på väggen, men enligt texten nedan så får jag vara glad att jag kan det för då är jag inte i helvetet i alla fall.

Tack snälla alla som orkat läsa allt. Kram till er alla.

Kaos i huvudet / den perfekta mamman

Idag är det riktig kaos i mitt huvud. Att så många tankar kan få rum. Jag hinner knappt tänka klart en tanke innan nästa kommer farande. Det är allt från hur jag mår, ont i kroppen, hur blir det sen, får jag den hjälp jag behöver, vad kommer sägas på nästa läkarbesök, hur ska jag få iväg Stålmannen till läkaren (hostan), hur går det för Barna med jobb, 1:a handskontrakt, mår dom bra (eller är dom tysta för dom vet hur jag mår).
Inte nog med det, jag oroar mig  åt andra också. Varför gör dom inte si och varför gör dom så? Hur ska det gå för xx med xx?
Jag vet att inget blir bättre av att oroa sig, men jag kan inte sluta. Jag kan oroa mig för saker som kanske kommer ske om flera månader. Till och med år.

Det har ett namn GAD  Generaliserat ångestsyndrom

Det jag tänker och oroar mig för mest är Barna. Att jag inte är någon bra mamma just nu. Jag är väldigt dålig på att höra av mig till dom. Dom säger att dom förstår, men det hjälper inte när tankarna sätter igång.Jag oroar mig för allt när det gäller mina barn. Jag vet inte hur många tänk-om tankar jag haft genom åren. Jag har även haft tankar om vad som kunde ha hänt om en situation som gick bra tillslut.
Barna är unga vuxna nu och jag börjar förstå att jag (man) aldrig slutar oroa sig för sina barn. Men det skulle vara skönt om den dämpades någon gång.

Den perfekta mamman tror jag är en påhittad person, så det är inget jag strävar efter.

Däremot vill jag vara en mamma som är bra nog. Och första steget till det är att jag bör höra av mig mer, träffa dom oftare och att sluta oroa mig. Att jag tar reda på fakta istället för att fantisera ihop en hel historia som inte ens kanske kommer ske.