Hemsk läkare / Underbar läkare / Konstiga dagar

Min husläkare tänker inte ta över min sjukskrivning. HL tycker att dom jag går hos i rehab kan ta hand om den. Jag och dom på rehab har sagt till HL att dom ej sjukskriver. Efter det samtalet blev jag väldigt ledsen och grät mycket. Det är inte första gången HL säger så.
Hemsk läkare.

Jag har varit hos reumatolog för att utreda om jag har mb dercum. Som tur är har jag inte det. Men eventuellt en början på det. Inte heller artros. Däremot fick jag mycket information om fibromyalgi. Jag fick tips om en smärtläkare som är expert på fibro. Jag rekommenderades att ta kontakt med fibrogrupp. Jag ska inte träna på motionscykel eller styrketräning. Ingen ska känna och klämma på mig. Däremot ska vattengymnastik vara bra för mig. R var en helt underbar människa. Så otroligt snäll. Förklarade bra. R gjorde mig så glad.
Underbar läkare.

Har även pratat med jobbet, F-kassan, bett en vän om hjälp att ta reda på en husläkare som en vän till henne går hos (svaret blev nej...). Fått höra två hemska saker som inte är direkt mot mig, men känner av det i alla fall.

Äntligen har jag bestämt mig för att byta husläkare. Jag måste ringa om det. Ringa sjukgymnast om vattenjympa. Ringa sjuksköterskorna och fråga hur det går med mina remisser (är dom ens skickade), beställa tid för blodtrycksmätning. Hade en aning för högt 148/96. Puls 86.

Men dom här dagarna har varit väldigt konstiga. Min sinnesstämning och kroppen. Har aldrig känt så här. Reumatologen tog lite försiktigt i mig. Kände inget speciellt då men efter ett par sekunder gjorde det ont på vissa ställen. Ungefär så har min sinnesstämning känts. Som att någon tagit på mina tankar och sen har det gjort ont. Kroppen har ömmat mest hela tiden. Jag har sovit mycket, i omgångar. Men ändå varit trött hela tiden. Orkeslös. Energilös. Jag har varit glad men deppig samtidigt.När jag sov vaknade jag många gånger av att det gjorde så ont i höfterna och ryggslutet.
Konstiga dagar.

MEN jag har köpt garn till hjärtekatt, laddat batterierna till kamerorna, läst ut min bok och lagt pussel (på datorn iofs). Jag har kollat upp fibromyalgiförening som låter mycket intressant, ska fortsätta att läsa om det. Nu tittar jag på ny serie på tv;n och har ljus tända.

Inga bråk mellan föräldrar ger "fega" barn?

För många år sedan så berättade en mamma för mig att hon hade fått rådet att hon och hennes man skulle "låtsas"bråka inför barnen. Det var pga att deras dotter var så osäker när någon höjde rösten. Dottern tyckte inte om det eller när någon var arg. Ibland började dottern gråta när det hände. Jag tyckte precis som mamman att det var korkat att man ska låtsas bråka inför barnen. Att man skulle bli tryggare av att vara lite van vid bråk när man sen blev utsatt för höjd röst eller arg röst utanför hemmet.

Men nu när jag lärt känna mig själv lite bättre (när jag gått hos psykoterapeut) så undrar jag om det  kanske finns lite sanning i det i alla fall. Psykoterapeuten frågade om uppväxten och hur jag hade det som barn. Med föräldrar, syskon och mor-och farföräldrar.

Allt har varit bra. Alla var/är snälla. Mina föräldrar har aldrig bråkat. Inga höjda röster. Likadant med mor- och farföräldrar. Jag frågade till och med min mamma för några månader sedan om dom aldrig bråkat (jag tänkte att jag kanske förträngt något), svaret var nej. Det enda som är negativt är alla barn i skolan som klagade på matvanor, rodnad och annat. Men det var inget bråk där heller.

Då kommer jag på vad den här mamman sa till mig för många år sedan och undrar om jag hade varit annorlunda om mina föräldrar hade "låtsas"bråkat inför oss syskon.

Jag tycker inte om människor som är arga. Om någon skriker vill jag gå därifrån. Om någon höjer rösten åt ett barn vill jag gråta för barnets skull. Om några skriker otrevliga ord till varandra vrids mitt hjärta ihop. Om någon ser arg ut eller låter arg vill jag ta omvägar. Om någon skäller på en annan människa gör det ont i hjärtat. Osv.

På väg ut från ett evenemang såg jag en kille bli sparkad i ansiktet, han flög upp i luften och ljudet som lät när han landade på ryggen på asfalten var hemsk. Mörk och dov. Jag kan fortfarande höra och se det fast det säkert är 30 år sedan. Då gick mitt hjärta sönder.

Polisen tog killen som sparkade, vi var jättemånga som såg händelsen. Killen som blev sparkad låg i koma.

Även om det händer på tv reagerar jag starkt. Idag såg jag filmen "Himlen är oskyldigt blå". När pappan är elak när han druckit, när han skriker massa onda ord... Jag blir helt tom inuti. Huvudvärk. Det gör så ont att se. Även om det är film. För jag vet att det finns många som lever ett sådant liv på riktigt.

Om jag tittar på t ex Top Model, Masterchef eller Top Chef hejar jag oftast på den svagaste. Den dom andra är elak mot.

Jag tycker inte om när människor och djur blir orätt behandlade. Jag skulle vilja hjälpa alla. Jag har gråtit många tårar för andra människor som jag tycker blivit orätt behandlade. Även fällt tårar när jag tycker synd om mig själv.

Jag är väldigt mesig. Jag ställer mig inte upp och säger ifrån. I en diskussion som blir lite hetsig kan jag säga "visst vi säger så",Jag väljer att vara tyst om jag vet att den andra personen kommer bli arg/sur om jag säger en sak. Jag vill/orkar verkligen inte att någon ska vara arg mot mig.

Frågan jag aldrig kommer få besvarad är om jag hade orkat/vågat säga ifrån till någon som är arg/tjafsar/skriker/säger onda ord/klagar/gnäller/bråkar/slår/ser ner på andra människor om mina föräldrar hade "låtsas"bråkat när jag var barn? Hade jag varit stark då? Hade jag vågat/orkat då?

Nää, jag tror inte det. Hur som helst vill jag inte ändra på något i min uppväxt. Den var kanon på alla sätt och vis. Kärlek. Jag var omgiven av skyddsänglar tror jag.

Ps, Stålmannen och jag har pratat kattnamn idag. Vi är inte riktigt eniga. Han föreslår massa människonamn och jag vill hellre ha vad som helst utom männiksonamn, fast några lät bra som kom upp. Fortsättning följer på den diskussionen. Sen har vi kikat på katter på nätet. Jag hittade två riktigt söta som jag skulle vilja ha direkt.

Sen kan jag tänka mig dom här också =)

Får kika vidare på levande katter senare.

250 000 000 kr till fyrverkerier, vansinnigt / Gott Nytt År

Snart kommer det skjutas iväg raketer för 250 000 000 kronor. Helt vansinnig summa tycker jag. Tyvärr stannar inte vansinnigheten där.
200 personer behöver uppsöka vård för att dom skadats allvarligt pga raketer.
40 personer får ligga kvar på sjukhuset eftersom dom skadats så allvarligt.
Drygt hälften av dom som skadas är unga pojkar, 10-19 år, trots åldersgräns på 18 år.
6 personer har dött sedan 1998.

Hur många hundar och andra djur som lider vet ingen. Gamla, sjuka och personer från krigsdrabbade länder. Och alla andra som är rädda. Mycket stress och oro, har hört att vissa djur drogas för att dom inte klarar av alla smällar. Men med vad eller hur dom drogas vet jag ej.

Till er som säljer eller langar raketer till någon under 18 år; ni vet väl att det är straffbart?

Fireworks gone wrong in Sweden kan du se här

Att elda upp en kvarts miljard är ofattbart tycker jag. Tänk vad bra det skulle vara om dom pengarna gick till något vettigt i stället.

Hemlösa

Fonder

Forskning

Fattiga barn osv

Minderåriga riktar raketer mot varandra eller kastar smällare mot andra personer. 

Några ungdomar lät en 5-åring hålla i raketen när dom tände på.

Det har skjutits raketer mot personer som handlat, mot bussar och mot ordningsvakter och det innan ens innan nyår varit...

Umeå C, GP, Lundapyrot, Borgargården på Uppsala slott, skansen och på en massa andra ställen arrangeras det med raketer. GP skryter om att dom är störst i Sverige, det kostar 250 000 kr och ses av 100 000 människor. Samtidigt har Göteborgs stad dragit ner bidragen till Faktums sociala arbete med 100 000 kr. Jag vet att det inte är samma men det känns ändå märkligt tycker jag.

Jag vet att dom som anordnar sådana här arrangemang är proffs. Men det är kostnaden jag tycker är galen.

I miljösynpunkt är inte raketer något bra heller. Innehåller olika metaller som inte är bra för oss eller miljön. Men dom som tillverkar säger att det inte är någon fara.

Fler och fler affärer väljer att inte sälja raketer, toppen tycker jag. Rusta, Axfood, Coop, mindre affärer och så Ica som får välja själva om dom vill sälja eller inte.

Den svävande lyktan. Du måste ha tillstånd från Transportstyrelsen om du tänker släppa iväg dom inom 10 km och över 400 m från flygplats. Ansökningstiden gick ut för tre veckor sedan. Så släpp inte iväg några om du är inom det området. Det kan skapa problem för piloterna vid start- och landningsfaser samt att det är farligt att få dom i motorerna.

Den svävande lyktan har en brinnande ljuskälla och vid fuktigt väderlek kanske den inte uppnår tillräcklig höjd innan den brunnit upp och kan då ramla ner på något som kan fatta eld. Likaså kan den följa med vinden och landa på något som kan fatta eld. Brandrisken är uppenbar.

På Tukes sida står det så här: Konsumenterna har rätt till trygga produkter och tjänster. De får inte medföra risk för människans hälsa eller egendom. Min fråga är om inte raketer ingår där?

Jag tycker att Den svävande lyktan är jättefin och fyrverkerier är så fint, men är det värt det mot allt som händer? Nej är mitt svar.

Ni som ska ut och skjuta raketer kan väl läsa igenom dom 10 råden här nedanför.

10 råd för ett säkrare fyrverkeri 

Kontroll och reklamation  
 Kontrollera att fyrverkeripjäsen inte är skadad. Lämna alltid tillbaka skadade pjäser där du köpte dem. 
Ta god tid på dig 
 Förbered ditt fyrverkeri i god tid. 
Var nykter 
 Alkohol och fyrverkerier hör inte ihop. 
Använd bruksanvisningen 
 Rigga upp pjäserna enligt bruksanvisningen.Tumregel: håll ej pjäsen i handen Håll aldrig en fyrverkeripjäs i handen, om inte bruksanvisningen tillåter det. 
Luta dig inte över 
Luta dig aldrig över en tänd fyrverkeripjäs. 
Rätt avstånd
 Håll dig på ett behörigt säkerhetsavstånd enligt bruksanvisningen och se till att dina åskådare också gör det. Avstånden är olika för olika fyrverkerieripjäser så följ alltid bruksanvisningen. 
Vänta med att gå fram
 Vänta 10-20 minuter med att gå fram till en fyrverkeripjäs som inte fungerar. Försök aldrig tända igen, om inte bruksanvisningen tillåter det. Många allvarliga olyckor inträffar när man försöker tända om pjäser som slocknat. Lämna tillbaka pjäserna till säljaren. 
Tänk på riskerna 
 Fyrverkerier kan orsaka bränder eller andra skador. 
Visa hänsyn  
 Tänk på att både människor och djur kan bli skrämda av fyrverkerier. 
DinSäkerhet.se

Hur ni än firar nyår, med eller utan raketer så önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År och att 2013 blir det bästa av alla år.

---

---

Självförtroendet sviktar kraftigt, från botten till mitten

Mitt självförtroende går upp och ner som den värsta bergochdalbanan, men det går aldrig upp i topp. Det beror på hur jag mår och om någon sagt något till mig som jag tar åt mig för.

Om någon säger något elakt så blir jag så klart ledsen. Men jag "nöjer" mig inte med det. Jag börjar grubbla. Tänker på annat elakt som den personen sagt. Eller om det är någon annan som sagt något liknande. Oron och ångesten kommer. Varför sa XX så till mig? Och YY har också sagt så. Är det mig det är fel på? Nej, eller? Efter det kan det vara depressionens tur att komma över mig. Och då går jag ner ännu mer i varv kroppsligt, medan hjärnan fortsätter jobba på högvarv.

Säger någon något riktigt elakt som verkligen svider i hjärtat eller om dom inte tror på mig, behandlar mig nonchalant så kan bli apatisk. Då blockeras i stort sett hela hjärnan också. Jag bryr mig inte om något, jag är i min egen värld och reagerar knappt på tilltal. Jag brukar vara mycket trött då. Som tur är händer inte det så ofta att jag blir apatisk.

Man kan väl säga att det är en osäkerhet jag har om mig själv eftersom jag tillåter mig att reagera på det här sättet. Självkänslan finns sällan. Vissa märker det och trycker till lite extra. Andra bryr sig inte och kör på som en ångvält.

Jag menar inte att alla ska tassa på tå runt mig och inte våga säga något. Men dom kan ta det lugnt och säga saker och ting på ett snällt sätt. Lugnt och sansat. Precis som jag tycker att alla ska göra till varandra. Alltid. Ord kan göra stor skada.

 När jag gick i skolan så var jag aldrig mobbad eller tillhörde dom "tuffa". Men det fälldes kommentarer som sårade och sitter fortfarande i mitt undermedvetna. Dom kommentarerna gör val åt mig nu i livet.

Vad röd du är i ansiktet - Jag väljer ofta att vara tyst i stället för att säga min åsikt eftersom jag är rädd för att bli röd i ansiktet.

Har du gröt i halsen, vi hör inte vad du läser - Jag vill inte läsa högt ens för min familj. Jag tänker bara på att jag kommer snubbla på orden och självklart gör jag det även på dom lättaste orden. Ibland kan jag inte ens säga ett ord. Allt låser sig. Jag har vissa ord som jag inte vill använda och försöker hitta andra ord i stället. Jag vet hur jag ska uttala dom men det går inte.

Vad kräsen du är i maten, äter ni bara biff hemma - Jag vill helst inte äta på snabbmatsställen eller gå ut och fika. Det brukar vara så öppet så man syns från alla håll och kanter.

Hur kan du äta blodpudding, det är ju jätteäckligt - Hur ska ni ha det? Var jag inte kräsen nyss?

Starling är den enda som missat alla redovisningarna någonsin - Min skräck var att prata inför grupp. Och är så fortfarande. Tänk om lärarna lyssnat när jag bad om hjälp.

På jobbet har jag också fått höra kommentarer, fast dom har mest gjort mig ledsen eller nedtryckt.

Skicka inga mail, ingen fattar vad du menar - Dom andra säger att det är jättebra skrivet men jag hör bara den negativa rösten.

Det var ett onödigt jobb du gjorde, jag visste allt det där redan - Jag får beröm av dom andra, men den gnälliga personens röst är den som hörs.

Du får inte ta upp något på mötet om du inte tagit upp det med mig först - Måste mina åsikter bli godkända först, då kan jag lika bra vara tyst på alla möten.

På mötet med den andra avdelningen måste du vara tyst, lyssna och lär - Munkavel på. Fel person att säga det till. Om jag skulle få för mig att jag vill fråga något så måste jag ändå vara tyst.

Vad röd du är i ansiktet - Nähä, det märkte jag inte.....

Varför äter du sådan där mat - Till och med kommentarer från vuxna när jag åt LCHF mat.

Jag fattar inte hur man kan äta... (kommentar om min mat) - Låt min mat vara...          osv osv

Ser någon arg ut när dom pratar med mig så undrar jag varför dom är arg på mig. Om någon suckar så tror jag att det är för att dom är irriterade på mig.

Nu när jag bloggar kan jag vara nöjd med ett inlägg jag gjort men sen när jag ska gå in och skriva ett nytt så kan jag oroa mig för om någon läst mitt tidigare inlägg och gillar det eller ej, tänk om någon blivit arg för vad jag skrivit, tänk om det är arga kommentarer som väntar på mig.

Hittills har det aldrig hänt att någon skrivit något arg i en kommentar. Jag har fått beröm för vissa saker jag skrivit och mycket bra respons och många snälla kommentarer. Så oroskänslan för att kika in på kommentarerna existerar knappt. Skönt.

Men allt annat behöver jag jobba med och det lär ta lång tid och mycket hjälp behöver jag.

Men inte av en KBTare jag gick hos som sa att ingen människa är elak. Och jag sa att det finns det visst. Om man säger en sak som man vet att det kommer såra den personen man säger det till, då är man en elak människa. Jag har varit med om det från kusin, klasskompis och chef. Citatet nedan stämmer alltför väl.

”Om man vill bryta ned en människa så behöver man bara göra hennes arbete meningslöst.”

Fjodor Dostojevskij 

                                                   Hoppas ni får en mysig fjärde advent

                                                     Även en god dan före dopparedan

Jag har en lång väg tillbaka till mitt liv

Apatisk; jag blir det om jag får ett tråkigt besked eller någon är elak mot mig
Arbete; sjukskriven.
Arbetsgivare; stöd saknas.
Depression; känner jag allt för ofta.
Facket; är med mig.
F-kassan; mycket bra.
Fibromyalgi; har jag nyligen fått veta att jag har (har misstänkt det själv i flera år).
Handla; ibland, men bara lätta varor.
Koncentrationen; kunde var bättre.
Kroppen; ser inte ut som jag vill.
Matlagning; det var länge sedan.
Minnet; närminnet är det sämre med.
Mb Dercum; misstänker att jag har det. Ska ringa reumatolog i morgon.
Ork; finns ingen.
Oro; oroar mig för allt och inget.
Rutiner; inga bra.
Stress; slår i taket ibland. 
Städning; nästan aldrig.
Sömnen; sömnproblem i snart tio år. Är alltid trött.
Tankar; kan jag inte styra över, dom bara kommer.
Träning; inte alls just nu.
Tvätta; inte så ofta som jag borde.
Utsidan; jag struntar i det mesta.
Vikt; mycket missnöjd.
Vården; har inte hjälpt mig tillräcklig, än...
Vädret; är det kallt, regnigt eller fuktigt förvärras det onda i kroppen.
Värk; i hela kroppen. Olika ont på olika ställen varje dag.
Ångest; kommer och går.
Ögonen; är riktigt jobbiga.

Stress skapar oro, ångest och depression eller vice versa.
Ont i kroppen = stress, oro osv.
Stress = ondare i kroppen.
Ingen ork gör mig deprimerad.
Att jag inte sköter hemmet gör mig ångest.
Städar jag lite så blir jag helt slut. Orkar ej vara vaken och/eller ligger dagen efter.
Att jag inte orkar bry mig om mig själv ger mig ångest.
Vikten gör mig ledsen.
Att någon säger en elak sak eller gör något mot mig sätter i gång mina tankar. Massor av tankar.
Sömnen gör mig orolig.
Minnet oroar mig.
Jag kan fortsätta hur länge som helst. 

Jag har dagar som är bra och dagar som är dåliga och extremt dåliga dagar förekommer också.

Allt är som ett ekorrhjul. Men jag ska hitta ut från det. Så småning om. Det gäller att börja i rätt ände för att få tillbaka livet. Sömnen och rätt medicin känns som dom två största sakerna. Och att få prata. Att få reda på allt jag "lider" av är också viktigt. Då kan jag lära mig att leva med det och förstå saker som jag inte förstår varför dom är som dom är nu. Som vikt, det onda, sömnen osv. Att jag lär mig acceptera att det är en del av mig. Jätteviktigt för mig tror jag.

Hjälp en medmänniska / forts på inlägget från inatt

När två timmar gått stannar en man framför mig. Jag ser inte hans ansikte eftersom jag är gömd under luvan. Men jag hör honom klart och tydligt. Han väser föraktfullt "Fy fan, skaffa dig ett jobb!".
Sedan spottar han på mig… 
Att inte bli bemött som en människa, utan som en obotlig och äcklig sjukdom gjorde mer ont än något annat jag varit med om.
Här  läser du hela artikeln av Sofie Strandberg som egentligen inte är hemlös.

I Stockholm ringer dom boende till polisen för att dom ska köra ut dom hemlösa i kylan. Hela artikeln från Metro läser du Här

Jag önskar verkligen att jag hade onödigt mycket pengar för då skulle jag hjälpa dom hemlösa i första hand. Hjälpa dom på det sättet dom vill bli hjälpta på. Så länge får jag hjälpa dom på det sättet jag kan. Genom att köpa deras tidningar. Att hjälpa en jullös.

 Läs om Hjälpstickan Här. Du kan sticka ett värmande bidrag. Bli stödmedlem. Skänka garn (även restgarner) och bidra med porto.        

Det finns säkert mycket mer. Berätta gärna för mig om dom. Vill vara en god medmänniska.

Tillägg till inlägget från i går. Jag tycker att det bl a är politikerna som gör att det blir så larviga diskussioner. Allt ska vara så korrekt och perfekt att vi glömmer bort oss själva. Veiken skrev en kommentar som säger allt.
Vi är inte riktigt kloka i det här landet. Invandrarna har aldrig bett om att vi ska ändra oss. Die Dumme Schweden......
Invandrarna tycker tvärt om att det är exotiskt och trevligt! ... KRam

Det här står i artikeln från Metro som du hittar om du scrollar upp. 
I Hjorthagen pågår sedan 1 november projektet Vinternatt där Stadsmissionen och Frälsningsarmén bedriver härbärge med 40 sovplatser åt inresta EU-medborgare som hamnat på gatan och inte har rätt att nyttja Stockholms stads ”tak över huvudet-garanti”.
Min fråga; får inte dom som har rätt att nyttja Sthlmn stads "tak över huvudet-garanti" sova där också eller får dom "nöja" sig med första bästa parkbänk om det inte finns plats för dom på dom andra ställena?

Hittar bara en gammal artikel om det Här
Varken Josefine Midander eller Lovisa Rosell kände till att 30 av 300 platser på juristutbildningen i Uppsala var reserverade för studenter med två utlandsfödda föräldrar när de sökte. När de upptäckte det kändes det som om de blivit lurade av det finstilta i ett kontrakt.
 Båda betonar att de absolut inte har något emot en större etnisk mångfald bland studenterna.
De två låg en respektive två hundradels antagningspoäng under vad som krävdes för att komma in på betyg och fick reservplatserna två och tre på juristlinjen i Uppsala. Båda hade högre intagningspoäng än alla de studenter som kom in på den särskilda kvoten.
Min fråga; jag kommer alltså inte in fast jag har högre antagningspoäng om jag har två eller en svensk förälder om dom första 270 platserna är "upptagna"????? 

Att ta seden dit man kommer behövs inte här. Vi Svenskar ändrar på seder, traditioner, intagningspoäng osv. Varför? Är vi inte lika mycket värda i vissa situationer för att vi är födda i Sverige av Svenska föräldrar? Jag tycker vi går till överdrift ibland.

Jag har och har haft flera vänner och arbetskamrater som är födda i andra länder. Dom håller med mig i allt jag skrivit här. Vi har haft många diskussioner om invandrare, mesiga svenskar och ännu mesigare politiker. Dom tycker vi ska vara stolta för att vi är svenskar, precis som dom är stolta för vem dom är och landet dom kommer i från.

Ingen kyrka eller pepparkaka, varför?

Hittade det här på Aftonbladets sida.
Så låt oss då för ett ögonblick ­anta att de debattörer som varnar för sommarpsalmen och julhälsningen faktiskt har rätt. Att en del människor, i det här fallet barn, upplever sig kränkta, diskriminerade och förtryckta av sånger som Härlig är jorden, eller begrepp som bön, kärlek och Gud. Är det då verkligen skolans uppgift att bejaka barnens upplevelse? Bör rektorer och lärare anstränga sig för att undanröja alla de inslag som möjligtvis skulle kunna uppfattas som stötande för människor av en annan bakgrund, kultur, tro­ eller otro?

 Det här är från Expressen.
Tioårige Mio Karlsson från Laxå ville som vanligt vara pepparkaksgubbe i Kanalskolans luciatåg. Men i fredags kom beskedet från läraren: Ingen kommer att få vara pepparkaksgubbe i år.
– När vi skulle fråga om vem som var vad, då sa hon att vi inte fick vara pepparkaksgubbar, säger Mio Karlsson till Expressen.se.
Tioåringens mamma, Jenny Simic, kunde inte tro sina öron och ringde upp läraren.
– Då hade de tagit bort pepparkaksgubben, eftersom det kan finnas någon som kan bli stött. Då sa jag till henne att okej, då kommer inte min son att få delta, för vi stöder inget Ku Klux Klan-tåg. De kommer in med strutar på huvudet och ska bränna upp lucia. Ska vi inte baka lussekatter hemma, för då kan djurvänner ta illa upp? Jag blir så förbannad, säger Jenny Simic.

Ni har säkert läst och hört massa om det här. Men min fråga är hur dom barnen känner som inte får ha avslutning i kyrkan. Som inte får sjunga och kanske höra en bön. Kan inte dom känna sig kränkta?  En enkel lösning är att alla barn som vill gå till kyrkan och ha avslutning har det och dom som inte vill gör det som hela skolan måste göra nu pga att skolan bestämt att barnen inte ska gå till kyrkan.

Att man inte ska få vara pepparkaksgubbe i luciatåget, bara en lucia och inga pepparkakor delas ut pga allergi, tillåt mig skratta. Och att sen ändra historien när det blev så stor uppmärksamhet.

Att det ens kommer på tal. Rädsla? För jag antar att det är det som det handlar om. Att någon ska säga något. Undra varför. Men jag har en känsla av att vi är fler som undrar varför när ni tar bort våra svenska traditioner eller inte låter barnen bestämma vad dom vill vara i ett luciatåg. Är det inte att förlöjliga/förneka sig själv och Sverige?

Vart kommer gränsen gå? Kan vi inte gifta oss i kyrkan? Döpas, konfirmeras eller begravas?
Våra högtider?
Vi kanske ska ta och byta ut vår flagga. Det är ju ett kors på den.
Jag vet, nu var jag barnslig. Men jag kunde inte låta bli.

Lite mer barnsligheter och (larv)igheter.
Ta bort morsdag och farsdag, alla har inte en mamma och/eller pappa.
Ta bort kanelbullensdag, många bantar och klarar inte av att bli frestade. osv

 

Var rädd om våra traditioner

Ta hänsyn till andra, men ta inte bort traditionerna

Låt alla barn vara det dom vill i luciatåget

Det finns tillräckligt med måsten i resten av livet

 I natt har jag nog bloggat så här...

Så mycket som jag muttrat i inlägget så måste det vara så här jag satt.

Glöm inte att barn också är människor. 

Låt barnen vara barn.

Tids nog blir dom vuxna och förhoppningsvis utan skolans värderingar.

Jag behöver prata / prinsessa på divan

Jag behöver verkligen prata med någon, precis som några av er har föreslagit. Jag har trasslat in mig i mina egna tankar plus att jag hör allt som vården sagt till mig.  Ångest, oro och depression om vart annat. Huvudet är fullt. Överfullt.

Jag har gått hos beteendevetare, KBT, psykoterapeut och en till KBT;are och dom har jag pratat med enskilt.
Sen har jag gått i stressrehab, en annan stressrehab och avslappning. Alla dom var i grupp och dom som höll i det var KBT;are.
Dom som är i grupp är ett visst antal gånger och sen är det ingen mer kontakt. Dom enskilda samtalen har varit begränsade så där har jag inte heller känt att jag är klar när mina tider är slut.

Nu har jag tid hos psykoterapeut, remiss till Karema och till beteendevetare. Alla läkarna vet om att jag ska gå till olika. Hoppas det blir fler gånger och att det inte känns som personen följer kursboken till punkt och pricka. Känns så trist om det är massa pekpinnar. Ännu värre är dom som inte kan släppa loss alls. Om jag säger något så försvarar dom det jag inte gillar. Varför? Det mår jag inte bättre av.

 När jag har talat ut förut så har det varit i en sådan här fåtölj.

Inte det skönaste man kan sitta i. Jag som trodde man skulle få ligga ner och titta åt ett annat håll. Inte sitta mitt emot varandra med ögonkontakt och ett litet bord mellan fåtöljerna. På bordet är det en liten klocka så dom kan hålla tiden och ett paket med servetter till tårarna som kanske kommer.

Att blogga för mig är som en slags terapi. Jag får skriva av mig. Jag får vänliga, snälla och kloka ord och tips. Ni lever i verkligheten och det är äkta det ni skriver.

När jag bloggar av mig så ser det ut så här för mig.

Mycket bättre än fåtöljen. Jag är en prinsessa på en divan. Ingen som håller koll på tiden. Det är bara att blogga på. Behöver jag gråta lite så får jag uppsöka toaletten för lite papper.

Kramar till er från mig.