Självförtroendet sviktar kraftigt, från botten till mitten

Mitt självförtroende går upp och ner som den värsta bergochdalbanan, men det går aldrig upp i topp. Det beror på hur jag mår och om någon sagt något till mig som jag tar åt mig för.

Om någon säger något elakt så blir jag så klart ledsen. Men jag "nöjer" mig inte med det. Jag börjar grubbla. Tänker på annat elakt som den personen sagt. Eller om det är någon annan som sagt något liknande. Oron och ångesten kommer. Varför sa XX så till mig? Och YY har också sagt så. Är det mig det är fel på? Nej, eller? Efter det kan det vara depressionens tur att komma över mig. Och då går jag ner ännu mer i varv kroppsligt, medan hjärnan fortsätter jobba på högvarv.

Säger någon något riktigt elakt som verkligen svider i hjärtat eller om dom inte tror på mig, behandlar mig nonchalant så kan bli apatisk. Då blockeras i stort sett hela hjärnan också. Jag bryr mig inte om något, jag är i min egen värld och reagerar knappt på tilltal. Jag brukar vara mycket trött då. Som tur är händer inte det så ofta att jag blir apatisk.

Man kan väl säga att det är en osäkerhet jag har om mig själv eftersom jag tillåter mig att reagera på det här sättet. Självkänslan finns sällan. Vissa märker det och trycker till lite extra. Andra bryr sig inte och kör på som en ångvält.

Jag menar inte att alla ska tassa på tå runt mig och inte våga säga något. Men dom kan ta det lugnt och säga saker och ting på ett snällt sätt. Lugnt och sansat. Precis som jag tycker att alla ska göra till varandra. Alltid. Ord kan göra stor skada.

 När jag gick i skolan så var jag aldrig mobbad eller tillhörde dom "tuffa". Men det fälldes kommentarer som sårade och sitter fortfarande i mitt undermedvetna. Dom kommentarerna gör val åt mig nu i livet.

Vad röd du är i ansiktet - Jag väljer ofta att vara tyst i stället för att säga min åsikt eftersom jag är rädd för att bli röd i ansiktet.

Har du gröt i halsen, vi hör inte vad du läser - Jag vill inte läsa högt ens för min familj. Jag tänker bara på att jag kommer snubbla på orden och självklart gör jag det även på dom lättaste orden. Ibland kan jag inte ens säga ett ord. Allt låser sig. Jag har vissa ord som jag inte vill använda och försöker hitta andra ord i stället. Jag vet hur jag ska uttala dom men det går inte.

Vad kräsen du är i maten, äter ni bara biff hemma - Jag vill helst inte äta på snabbmatsställen eller gå ut och fika. Det brukar vara så öppet så man syns från alla håll och kanter.

Hur kan du äta blodpudding, det är ju jätteäckligt - Hur ska ni ha det? Var jag inte kräsen nyss?

Starling är den enda som missat alla redovisningarna någonsin - Min skräck var att prata inför grupp. Och är så fortfarande. Tänk om lärarna lyssnat när jag bad om hjälp.

På jobbet har jag också fått höra kommentarer, fast dom har mest gjort mig ledsen eller nedtryckt.

Skicka inga mail, ingen fattar vad du menar - Dom andra säger att det är jättebra skrivet men jag hör bara den negativa rösten.

Det var ett onödigt jobb du gjorde, jag visste allt det där redan - Jag får beröm av dom andra, men den gnälliga personens röst är den som hörs.

Du får inte ta upp något på mötet om du inte tagit upp det med mig först - Måste mina åsikter bli godkända först, då kan jag lika bra vara tyst på alla möten.

På mötet med den andra avdelningen måste du vara tyst, lyssna och lär - Munkavel på. Fel person att säga det till. Om jag skulle få för mig att jag vill fråga något så måste jag ändå vara tyst.

Vad röd du är i ansiktet - Nähä, det märkte jag inte.....

Varför äter du sådan där mat - Till och med kommentarer från vuxna när jag åt LCHF mat.

Jag fattar inte hur man kan äta... (kommentar om min mat) - Låt min mat vara...          osv osv

Ser någon arg ut när dom pratar med mig så undrar jag varför dom är arg på mig. Om någon suckar så tror jag att det är för att dom är irriterade på mig.

Nu när jag bloggar kan jag vara nöjd med ett inlägg jag gjort men sen när jag ska gå in och skriva ett nytt så kan jag oroa mig för om någon läst mitt tidigare inlägg och gillar det eller ej, tänk om någon blivit arg för vad jag skrivit, tänk om det är arga kommentarer som väntar på mig.

Hittills har det aldrig hänt att någon skrivit något arg i en kommentar. Jag har fått beröm för vissa saker jag skrivit och mycket bra respons och många snälla kommentarer. Så oroskänslan för att kika in på kommentarerna existerar knappt. Skönt.

Men allt annat behöver jag jobba med och det lär ta lång tid och mycket hjälp behöver jag.

Men inte av en KBTare jag gick hos som sa att ingen människa är elak. Och jag sa att det finns det visst. Om man säger en sak som man vet att det kommer såra den personen man säger det till, då är man en elak människa. Jag har varit med om det från kusin, klasskompis och chef. Citatet nedan stämmer alltför väl.

”Om man vill bryta ned en människa så behöver man bara göra hennes arbete meningslöst.”

Fjodor Dostojevskij 

                                                   Hoppas ni får en mysig fjärde advent

                                                     Även en god dan före dopparedan

Jag har en lång väg tillbaka till mitt liv

Apatisk; jag blir det om jag får ett tråkigt besked eller någon är elak mot mig
Arbete; sjukskriven.
Arbetsgivare; stöd saknas.
Depression; känner jag allt för ofta.
Facket; är med mig.
F-kassan; mycket bra.
Fibromyalgi; har jag nyligen fått veta att jag har (har misstänkt det själv i flera år).
Handla; ibland, men bara lätta varor.
Koncentrationen; kunde var bättre.
Kroppen; ser inte ut som jag vill.
Matlagning; det var länge sedan.
Minnet; närminnet är det sämre med.
Mb Dercum; misstänker att jag har det. Ska ringa reumatolog i morgon.
Ork; finns ingen.
Oro; oroar mig för allt och inget.
Rutiner; inga bra.
Stress; slår i taket ibland. 
Städning; nästan aldrig.
Sömnen; sömnproblem i snart tio år. Är alltid trött.
Tankar; kan jag inte styra över, dom bara kommer.
Träning; inte alls just nu.
Tvätta; inte så ofta som jag borde.
Utsidan; jag struntar i det mesta.
Vikt; mycket missnöjd.
Vården; har inte hjälpt mig tillräcklig, än...
Vädret; är det kallt, regnigt eller fuktigt förvärras det onda i kroppen.
Värk; i hela kroppen. Olika ont på olika ställen varje dag.
Ångest; kommer och går.
Ögonen; är riktigt jobbiga.

Stress skapar oro, ångest och depression eller vice versa.
Ont i kroppen = stress, oro osv.
Stress = ondare i kroppen.
Ingen ork gör mig deprimerad.
Att jag inte sköter hemmet gör mig ångest.
Städar jag lite så blir jag helt slut. Orkar ej vara vaken och/eller ligger dagen efter.
Att jag inte orkar bry mig om mig själv ger mig ångest.
Vikten gör mig ledsen.
Att någon säger en elak sak eller gör något mot mig sätter i gång mina tankar. Massor av tankar.
Sömnen gör mig orolig.
Minnet oroar mig.
Jag kan fortsätta hur länge som helst. 

Jag har dagar som är bra och dagar som är dåliga och extremt dåliga dagar förekommer också.

Allt är som ett ekorrhjul. Men jag ska hitta ut från det. Så småning om. Det gäller att börja i rätt ände för att få tillbaka livet. Sömnen och rätt medicin känns som dom två största sakerna. Och att få prata. Att få reda på allt jag "lider" av är också viktigt. Då kan jag lära mig att leva med det och förstå saker som jag inte förstår varför dom är som dom är nu. Som vikt, det onda, sömnen osv. Att jag lär mig acceptera att det är en del av mig. Jätteviktigt för mig tror jag.

Jag behöver prata / prinsessa på divan

Jag behöver verkligen prata med någon, precis som några av er har föreslagit. Jag har trasslat in mig i mina egna tankar plus att jag hör allt som vården sagt till mig.  Ångest, oro och depression om vart annat. Huvudet är fullt. Överfullt.

Jag har gått hos beteendevetare, KBT, psykoterapeut och en till KBT;are och dom har jag pratat med enskilt.
Sen har jag gått i stressrehab, en annan stressrehab och avslappning. Alla dom var i grupp och dom som höll i det var KBT;are.
Dom som är i grupp är ett visst antal gånger och sen är det ingen mer kontakt. Dom enskilda samtalen har varit begränsade så där har jag inte heller känt att jag är klar när mina tider är slut.

Nu har jag tid hos psykoterapeut, remiss till Karema och till beteendevetare. Alla läkarna vet om att jag ska gå till olika. Hoppas det blir fler gånger och att det inte känns som personen följer kursboken till punkt och pricka. Känns så trist om det är massa pekpinnar. Ännu värre är dom som inte kan släppa loss alls. Om jag säger något så försvarar dom det jag inte gillar. Varför? Det mår jag inte bättre av.

 När jag har talat ut förut så har det varit i en sådan här fåtölj.

Inte det skönaste man kan sitta i. Jag som trodde man skulle få ligga ner och titta åt ett annat håll. Inte sitta mitt emot varandra med ögonkontakt och ett litet bord mellan fåtöljerna. På bordet är det en liten klocka så dom kan hålla tiden och ett paket med servetter till tårarna som kanske kommer.

Att blogga för mig är som en slags terapi. Jag får skriva av mig. Jag får vänliga, snälla och kloka ord och tips. Ni lever i verkligheten och det är äkta det ni skriver.

När jag bloggar av mig så ser det ut så här för mig.

Mycket bättre än fåtöljen. Jag är en prinsessa på en divan. Ingen som håller koll på tiden. Det är bara att blogga på. Behöver jag gråta lite så får jag uppsöka toaletten för lite papper.

Kramar till er från mig.

Illa bemött, är ledsen

Idag var det dags för besök på smärtkliniken. Jag skulle ta upp att jag trodde att jag kanske har Dercum.(mitt inlägg om dercum hittar du här). Trodde att dom skulle veta vad det var.

X sa att dercum hade X aldrig hört talas om. X googlade lite på det och sa igen att X aldrig hört talas om det. Men att jag inte hade det. Hur vet X det???
Jag sa att det stämde in med bl a att jag fick så ont efter behandling och träning med dercum eftersom det står man ska undvika det om man har dercum. Svaret var att det alltid är bra att röra på sig bla bla bla och så upprepades det igen, att X aldrig hört talas om dercum och att jag inte hade det. Hur kan man säga så? Det känns som ännu en kniv i min kropp från vården.

Jag gick därifrån och var mycket ledsen. Oro. Tankar. Ångest. Allt triggas igång.

I morgon ska jag skriva ett långt mail till Sveriges Dercumförening med alla frågor jag har.

Hoppas ni alla har haft en bra dag, kram =)

Kaos i huvudet / den perfekta mamman

Idag är det riktig kaos i mitt huvud. Att så många tankar kan få rum. Jag hinner knappt tänka klart en tanke innan nästa kommer farande. Det är allt från hur jag mår, ont i kroppen, hur blir det sen, får jag den hjälp jag behöver, vad kommer sägas på nästa läkarbesök, hur ska jag få iväg Stålmannen till läkaren (hostan), hur går det för Barna med jobb, 1:a handskontrakt, mår dom bra (eller är dom tysta för dom vet hur jag mår).
Inte nog med det, jag oroar mig  åt andra också. Varför gör dom inte si och varför gör dom så? Hur ska det gå för xx med xx?
Jag vet att inget blir bättre av att oroa sig, men jag kan inte sluta. Jag kan oroa mig för saker som kanske kommer ske om flera månader. Till och med år.

Det har ett namn GAD  Generaliserat ångestsyndrom

Det jag tänker och oroar mig för mest är Barna. Att jag inte är någon bra mamma just nu. Jag är väldigt dålig på att höra av mig till dom. Dom säger att dom förstår, men det hjälper inte när tankarna sätter igång.Jag oroar mig för allt när det gäller mina barn. Jag vet inte hur många tänk-om tankar jag haft genom åren. Jag har även haft tankar om vad som kunde ha hänt om en situation som gick bra tillslut.
Barna är unga vuxna nu och jag börjar förstå att jag (man) aldrig slutar oroa sig för sina barn. Men det skulle vara skönt om den dämpades någon gång.

Den perfekta mamman tror jag är en påhittad person, så det är inget jag strävar efter.

Däremot vill jag vara en mamma som är bra nog. Och första steget till det är att jag bör höra av mig mer, träffa dom oftare och att sluta oroa mig. Att jag tar reda på fakta istället för att fantisera ihop en hel historia som inte ens kanske kommer ske.