lördag 5 januari 2013

Inga bråk mellan föräldrar ger "fega" barn?

För många år sedan så berättade en mamma för mig att hon hade fått rådet att hon och hennes man skulle "låtsas"bråka inför barnen. Det var pga att deras dotter var så osäker när någon höjde rösten. Dottern tyckte inte om det eller när någon var arg. Ibland började dottern gråta när det hände. Jag tyckte precis som mamman att det var korkat att man ska låtsas bråka inför barnen. Att man skulle bli tryggare av att vara lite van vid bråk när man sen blev utsatt för höjd röst eller arg röst utanför hemmet.

Men nu när jag lärt känna mig själv lite bättre (när jag gått hos psykoterapeut) så undrar jag om det  kanske finns lite sanning i det i alla fall. Psykoterapeuten frågade om uppväxten och hur jag hade det som barn. Med föräldrar, syskon och mor-och farföräldrar.


Allt har varit bra. Alla var/är snälla. Mina föräldrar har aldrig bråkat. Inga höjda röster. Likadant med mor- och farföräldrar. Jag frågade till och med min mamma för några månader sedan om dom aldrig bråkat (jag tänkte att jag kanske förträngt något), svaret var nej. Det enda som är negativt är alla barn i skolan som klagade på matvanor, rodnad och annat. Men det var inget bråk där heller.


Då kommer jag på vad den här mamman sa till mig för många år sedan och undrar om jag hade varit annorlunda om mina föräldrar hade "låtsas"bråkat inför oss syskon.

Jag tycker inte om människor som är arga. Om någon skriker vill jag gå därifrån. Om någon höjer rösten åt ett barn vill jag gråta för barnets skull. Om några skriker otrevliga ord till varandra vrids mitt hjärta ihop. Om någon ser arg ut eller låter arg vill jag ta omvägar. Om någon skäller på en annan människa gör det ont i hjärtat. Osv.


På väg ut från ett evenemang såg jag en kille bli sparkad i ansiktet, han flög upp i luften och ljudet som lät när han landade på ryggen på asfalten var hemsk. Mörk och dov. Jag kan fortfarande höra och se det fast det säkert är 30 år sedan. Då gick mitt hjärta sönder.


Polisen tog killen som sparkade, vi var jättemånga som såg händelsen. Killen som blev sparkad låg i koma.

Även om det händer på tv reagerar jag starkt. Idag såg jag filmen "Himlen är oskyldigt blå". När pappan är elak när han druckit, när han skriker massa onda ord... Jag blir helt tom inuti. Huvudvärk. Det gör så ont att se. Även om det är film. För jag vet att det finns många som lever ett sådant liv på riktigt.

Om jag tittar på t ex Top Model, Masterchef eller Top Chef hejar jag oftast på den svagaste. Den dom andra är elak mot.

Jag tycker inte om när människor och djur blir orätt behandlade. Jag skulle vilja hjälpa alla. Jag har gråtit många tårar för andra människor som jag tycker blivit orätt behandlade. Även fällt tårar när jag tycker synd om mig själv.


Jag är väldigt mesig. Jag ställer mig inte upp och säger ifrån. I en diskussion som blir lite hetsig kan jag säga "visst vi säger så",Jag väljer att vara tyst om jag vet att den andra personen kommer bli arg/sur om jag säger en sak. Jag vill/orkar verkligen inte att någon ska vara arg mot mig.

Frågan jag aldrig kommer få besvarad är om jag hade orkat/vågat säga ifrån till någon som är arg/tjafsar/skriker/säger onda ord/klagar/gnäller/bråkar/slår/ser ner på andra människor om mina föräldrar hade "låtsas"bråkat när jag var barn? Hade jag varit stark då? Hade jag vågat/orkat då?

Nää, jag tror inte det. Hur som helst vill jag inte ändra på något i min uppväxt. Den var kanon på alla sätt och vis. Kärlek. Jag var omgiven av skyddsänglar tror jag.


Ps, Stålmannen och jag har pratat kattnamn idag. Vi är inte riktigt eniga. Han föreslår massa människonamn och jag vill hellre ha vad som helst utom männiksonamn, fast några lät bra som kom upp. Fortsättning följer på den diskussionen. Sen har vi kikat på katter på nätet. Jag hittade två riktigt söta som jag skulle vilja ha direkt.



Sen kan jag tänka mig dom här också =)



Får kika vidare på levande katter senare.

13 kommentarer:

  1. Åh det är så kul att ni verkligen planerar att skaffa en liten kissemisse nu:)

    Jag gillar inte heller arg och sura människor, försöker undvika konflikter så gott det går.

    Haha, ja kan tro att du var trött efter ett sådant spinningpass. Nu går ju inte jag i grupp utan kör på själv, så det känns aningen bättre;) Hade nog inte gillat att cykla tillsammans med andra. Då skulle jag få ångest och känna mig så värdelös så det är därför jag helst tränar helt ensam:)

    Kramar i massor

    SvaraRadera
  2. Mors,,Jag hade nog ungefär likadant som du när jag växte upp,inga hårda ord hos mina föräldrar,,men vi syskon var ganska stökiga...
    Ja det var en tjej som jag skjutsade ner till Arlanda,i november som sa när hon såg bilen ”Men den ser ut som en groda” läcker den är..Haé Kram.

    SvaraRadera
  3. Många människor är mycket konflikträdda fast det tror jag de blir oavsett...jag är också väldigt blödig i vissa situationer men har nog med åren lärt mig att hantera konflikter bättre än tidigare...Mitt jobb har säkert bidragit till detta.
    Skull jag köpt en kisse så hade jag nog valt en Ragdoll, helt underbara kissar! Fast min Cesare som är en helt vanlig röd bondkatt med lite norsk skogskatt i är ju för mig den mest underbara kissen! Kramiz

    SvaraRadera
  4. Godmorgon! Men du....man ska väl inte vänja sig vid bråk och elände!!! Jag tror att alla reagerar på att se eller om man blir utsatt för bråk tycker illa om det.Man borstar lika bra med en blå som en röd.. Aha! du är en nattmänniska då är du vaken precis som katten på natten!Kalla katten för kissen eller katten !! Du får gissa en gång till på gåtan .. det är inte dal jag tänker på.. Morgonkram!

    SvaraRadera
  5. Om det hade blivit bättre med lite "tjaffs" vette tusan ! Jag är uppväxt i en lugn och trygg familj, men visst bråkades det lite ibland.
    Men faktum är att jag FORTFARANDE är otroligt konflikträdd och gärna står tillbaka själv för att slippa göra andra upprörda och irriterade så frågan är om det inte har mer med personlighet än omgivningen att göra ? :)

    SvaraRadera
  6. Mina föräldrar bråkade en hel del (fast dom slogs aldrig). Men så blev det skilsmässa också...

    SvaraRadera
  7. Nog låter det korkat men ändå inte, ett förhållande utan bråk är nog väldigt högst ovanligt. Kram

    SvaraRadera
  8. Vad många fina virkade saker. Har du gjort dem?
    Tror att man kan vända på saken om bråk hade du varit med om det så hade dom säkert sagt att det var fel. Bara en tanke.
    Min gamla morfar sa alltid gap och skrik löser inga problem.
    Kan säga att det värsta jag vet är när föräldrar gapar och skriker på sina små typ i affärer. Kan ju inte vara lätt att se massa leksaker och godis man vill ha.
    Tänker ni köpa en katt?
    Alltid svårt att hitta på namn är många djur som har människonamn.
    Du får skriva sen om ni köper en liten jamare.
    Kram

    SvaraRadera
  9. Jag tror inte ett ögonblick på att barn blir starkare av att höra bråk. Dom vet ju inte att det är på låtsas. Barn som är ängsliga blir ännu ängsligare. Till slut kan dom bli hårda utåt, medan ängslan sitter kvar inuti. Gläds åt din fina barndom och lyssna inte på skit. Man kommer långt med sunt bondförnuft och det har du. Kram

    SvaraRadera
  10. Visst kan man väl bli mer hårdhudad av att det förekommer bråk inom familjen, men det är inte alls säker. Man har ju liksom sin egen personlighet också. Sen så tycker jag det verkar urbota löjligt att låtsas att man bråkar. Tror nog att ett barn ser igenom sånt och undrar vad sjutton de vuxna sysslar med egentligen.
    Kram!

    SvaraRadera
  11. Hej!
    Härliga bilder till inlägget. Mina föräldrar bråkade inte mycket som barn heller, men med tiden så har jag lärt mig stå upp och ta vara på mig själv!
    Hoppas ni hittar en fin katt och ett bra namn till den!
    Tågresan gick bara fint, sedan blev det en tur till killens hemställe och jag kom hem idag!
    Ha en fin helg!
    Kram Elenor

    SvaraRadera
  12. Mors..Jag känner en Hannah,,tror att även hon har H på slutet..Men så fort jag hör namnet så tänker jag på familjen Flinta,,Om jag minns rätt så hette den som gjorde serien,,Hannah Barbara.Ha en bra söndag Kram.

    SvaraRadera
  13. Jag har svårt att ta konflikter och tycker att det är jobbigt om jag är mitt i en, men samtidigt klarar jag inte heller av orättvisor och försöker då stå på mig. Blev ju väldigt mobbad i skolan och har sedan dess aldrig gått med på att någon "kör" med mig eller någon annan... fast man kan bli rejält tilltufsad när man står upp för någon annan, särskilt på ett arbete - det är lätt att bli av med sitt jobb då.

    SvaraRadera